Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Gustaf Ribbing. Samlare och tänkare. Av Stina Ridderstad f. Bildt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stina Ridderstad f. Bildt
pliktig att offra livet för en sak, är hon
berättigad att tala om den.
I »Tidespillan» — vilket troligen inte var
Ribbings skötesynd —• säger han sig dock
vilja visa, att »Denna förlorade tiden är just
den, som giver den bästa räntan». Han
fördömer »snålhet efter närvarande stunders
nöjen», men varnar samtidigt för att endast
lägga sorgestunder på minnet och förgäta de
glada. Han vill ur såväl enslighet som
»för-tretelig sammanlefnad nysta ut en lifstråd af
förnöjsamhet.» Trots att han vet ungdomen
förakta »köld» vill han mana till dess ägande.
Detta har på det närmaste angått honom
själv, ty han var eller syntes kylig. Men den
skarpa och bittra tonen i t. ex. de la
Roche-faucaulds Maximes är inte hans. Han är
stoiker mer än världsföraktare. »Köld och
stillhet är än mer nödig, när man mot
förmodan höljes med bedrövelse.» Han talar här
som alltid om tankens välde över livet:
Den som want sig ifrån ungdomen at mera umgås
med tankar än med krop, samlar dem i sådant
öfwer-flöd, at dessa bundsförvanter, mer än tilräckliga, drifwa
på flykten wåra kropsliga fiender af armod och
bräcklighet och förföljelser.
Han talar också om den rädsla för
ensamhet »för sin egen kammare, där de intet lärt
att taga sig före», som även då synes varit
vanlig hos ungdomen, ehuru Ribbing
tillskriver den ärelystnad i stället för hunger
efter nöjen. Hur många, säger han, »skaffa
sig fram til förnäma ämbeten med
sönder-rifwet samwet». Han påpekar att man kan
»arbeta sig dum, twingas genom dagsvärken
til oskickelighet». I denna uppsats talar han
mer än eljes om samlivet med människor,
som vore han rädd därom. Tänkte han månne
på att han ofta lämnat sin mor ensam för
studiers skull? »Vi lämna tusende gånger
ensam den vi veta vi en gång skola mista för
alltid.» Å andra sidan håller han på det
intellektuella livets rätt: »War själs eld måste
vi som Vestaler ej låta slockna. Den som ej
håller undan tidens natt förtienar som en
sömnig Vestal at gräfwas i jorden.» Flertalet
av Ribbings senare uppsatser äro odaterade,
men säkerligen har den mest personliga, Om
siukdom, tillkommit under 1780-talet, då dess
författare på allvar fick pröva sjukdom.
Mången gång förut hade han varit klen. Han
skriver sålunda 1780 på nyåret till brodern:
»Jag har ock legat hela helgen. Ingen
juleklapp, intet gröt en gång ... Vi skrifwa nu
bägge två om intet annat än krämpor.»
Allvarligare skulle det bli. I mars 1781
blev Gustaf utanför sin egen bostad — då
på Trädgårdsgatan — överkörd av en släde
och skadade sig så allvarligt att han
sedermera alltid måste begagna kryckor. Det första
året synes han varit sängliggande. Systern
Charlotte de Geer skriver till general Pehr
Ribbing den 6. april 1781:
Bror Gustafs sjuklighet bedröfwar mig grässeligen.
Gud hjelpe och tröste honom at med någorlunda
sinneslugn emottaga sina plågor. Hans Humeur och
tänkesätt har i mitt tycke altid varit något besynnerligt nu
då plågor och sjukdom infinna sig och plågat honom:
hwad möjligt warit til hans hjälp törs jag säga at jag
gjort. General Directeur Acrell har af wänskap för mig
warit hos honom strax fallet hände, men fick
ingalunda nalkas sängen, utan fick nej til tack, ty bror
Gustaf sade han hölle intet ut at se honom, än mindre
röra honom; detta oagtadt har Acrell warit där några
gånger, men förgäfwes. Til lycka hoppas jag att intet
ben är skadadt, men Gud wet om han någonsin kan gå.
Gigt och flere krämpor ha ock slagit til, så nog har han
plågor, men svår att giöra med. Han ropar och längtar
efter en snar död, Gud stå honom bi. De första dagarna
war han nästan oregerlig och hade ledsamma utlåtelser,
nu är han nog tranquilare, men dock stundstals
im-patiente, hwad hielper det menniskan det man kallar
lärdom och förstånd, jag tror enfalldigheten bättre.
Bättre hälsa och intresse efter långa år av
plågor omvittnas dock av att han den 27
aug. 1790 »lät sätta mig i en hyrvagn at se
hwad nyt blifwit bygdt. Det war som hade
iag kommit i en utrikes stad. Det är nu tionde
året iag sitter. Gud låte intet tio år återstån!>>
Nära tjugo år återstodo. En lång och hård
skola. Vad Ribbing säger om sjukdom vittnar
om erfarenhet. »Det kostar på att underhålla
samtal med sig sielf.» Han rekommenderar »de
förnäma» att göra besök hos de ringa i
samhället, som ofta bära sin börda bättre. Dock
lärde sig Ribbing — hur pinad och otålig han
av systerns brev att döma än i början var
—-att alltmer leva sitt liv på ett själsligt plan
med bortseende från det kroppsliga. Han
skriver:
Det första en sängliggande siuk har at giöra, är at
tala med sig sielf. Ar det sälskapet honom för litet,
git’wes tilflygt til et annat sälskap, af böcker, af döda,
af långt större wärde än samtidiga: äfwen af långt
större widd än samtidiga. Där gör man sig wän med
hwem man will utan att råka i en annans fiendskap.
Dessa tystlåtna afledna tala ännu i sina böcker. En
som sökt dem när han var frisk blir wisserligen besökt
igen i siukdom. Som de sängliggandes närmaste
grannar äro de döda, så språka ock hälst de döda med de
sängliggande. Alt är alfwarsamt som kommer ifrån dem
där redan flyttat undan världens fåfänga.
Han talar om själens glädje med en liknelse
från naturen:
252
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
