Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Vild-Hussen och Döda fallets uppkomst. Ett 150-årsminne. Av Helge Gullberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
V il d-H u s s en och Döda f all et s uppkomst
Ragundabor. De hade hållit vakt vid
dammluckan, men hade just blivit avlösta
av två nya vakter och var nu på väg hem.
Den ene av dem, bonden Anders Persson i
Gisselgård, insåg klart, att tiden inte var
långt borta för den tilldragelse, i vars
förberedande han hade tagit en verksam del.
Han kände både belåtenhet och fruktan
över vad som förestod, och påskyndade sin
hemfärd. Efter en stunds färd mötte de en
båt rodd av två nämndemän från Fors,
som var på hemväg från vårtinget i
Ragunda. Vid förbifarten yttrade den ene av
dem med ett sarkastiskt löje: »Får vi fara
nya vägen snart?» Anders Perssons svar
löd: »Mitt lov har ni, men far inte för nära,
ty då far ni för sista gången.» Knappt hade
nämndemännens båt kommit ur sikte,
förrän Anders Persson märkte, att den förut
lugna sjön blev så strid, att han med möda
kunde få båten framåt. Han lyckades ändå
komma i land nedanför prästgården. Sjön
hade då redan sjunkit över en halv meter.
Den andra båten började jaga utför sjön
med allt snabbare fart. Eftersom ingen vind
blåste, förstod de båda männen, att det
hade legat något i det svar de nyss hade
fått, och att de drev undergången till mötes.
I sin mästerliga berättelse »Döda fallet»
har Per Hallström med fin inlevelse tolkat
vad de såg och upplevde:
Rätt mot graven i Boängsnäset bar det av,
och när de sågo ditåt, stod där längst fram en gul,
kokande virvel, vars dån blev förnimbart. På
sidorna bugade sig de höga tallarna på sandåsen,
som folk på kyrkbacken, när prästen kommer, ja,
de bugade sig icke bara, de knäcktes av och
ramlade ned. Hela skogen böjde sig och skalv för en
hemüg och osynlig makt. De förstodo, att där
var döden, och med sina yttersta krafter kämpade
de sig ut från den sugande strömmen med de
snabbaste årtag de förmådde mot närmaste
strand. Det blev icke ett ögonblicks vila längre,
sjön var förtrollad och förvandlad.–-
Vågorna hade blivit allt högre, fast ännu icke
ett vinddrag blåste, och nu riktade de sig rätt
emot dem för att hindra deras färd. Blott tum
för tum kommo de fram, ehuru de rodde, så att
Lintjärn, Döda fallets kanjon.
knogarna blånade och pannan stramade till av
det uppjagade blodet. Som när man flyr i en
dröm och knappt kommer ur fläcken, kände de
sig stelna av ångest. Med ens stodo de alldeles
still, vattnet bara sprutade för de jäktande årorna,
men båten rörde sig ej. Det var förgjort, de skulle
dö, ingen människohand hjälpte längre. De höllo
på så en lång stund, innan de märkte, att de
nått land, och huru skulle de också ha tänkt
därpå, då de voro långt från den kända stranden
ännu. De förstodo det först, då årorna nådde bara
luft. Omkring dem på alla håll låg sjöbottnen,
naken med sin blåa lera och blanka fiskar som
icke hunnit med då vattnet rusade undan.
Framför dem, ett långt stycke dit, låg landet, högt och
underligt över den blottade vidden. De förstodo
nu, att de voro räddade, men det var allt vad
deras tankar räckte till att fatta om. Hela natten
tog det dem att arbeta sig fram till fotfäste,
stående på skotten1 och dragande båten med sig.
De män som hade avlöst Anders Persson
och hans följeslagare vid dammluckan, fick
1 Englund, som är Hallströms källa, talar om
båtens »bottenbetäckning eller den så kallade
flaken«.
275
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
