Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Vild-Hussen och Döda fallets uppkomst. Ett 150-årsminne. Av Helge Gullberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
V il d-H u s s en och Döda f all et s uppkomst
emellertid erfara, att älven fortfarande inte
överallt var farbar. Den vilda
Svarthåls-forsen några kilometer nedanför det
tystnade fallet hade inte mist sin häftighet, och
Huss tvangs att bära båten förbi den. När
han vid forsens slut ville fortsätta resan i
båten, vägrade hans två kamrater att följa
med. De sökte också förmå honom själv
att avstå från sin föresats. Han lät sig
emellertid inte avskräckas utan begav sig
ensam i väg. Snart doldes farkosten av en
klippstrand, men när de kvarvarande åter
såg älven i hela dess bredd, var båten och
Huss för alltid borta. Den starka strömmen
hade kullstjälpt båten. Vild-Hussens lik
hittades i Indalslidens socken långt ned i
Medelpad. Älven hade tagit hämnd på den
som i övermod hade velat trotsa dess makt.
Vilka följder förde då sjötappningen med
sig, kan man fråga. Åtskilliga
människoliv hade förlorats, och stora materiella
skador hade anställts, framför allt nedåt
ådalen. Hus, kvarnar och sågverk hade
spolierats, åkrar och ängar skurits bort,
laxfisken förstörts. Att förbittringen mot
Huss och hans verk skulle vara stor hos
dem som led förluster genom katastrofen,
är naturligt. Inte ens för de närmast
intresserade, Ragundaborna och folket i
omgivande byar norrut, motsvarade resultatet
genast förväntningarna. Storforsbolaget fick
betala ett drygt skadestånd, som blev så
mycket kännbarare, som också själva
grävningen hade ställt sig rätt kostsam. Det
rika laxfiske som man hade räknat med,
uteblev till stor del, eftersom sjön nu var
borta och den uppkomna Hammarforsen
visade sig vara ett lika obetvingligt hinder
för laxen, som Storforsen hade varit.
Viktigare var, att bönderna nu hade fått en
farbar väg för timret. Betydelsen därav stod
väl inte fullt klar för samtiden, som
tämligen enhälligt synes ha fördömt
Vild-Hussens verk. Men för eftervärlden måste
saken te sig annorlunda. Indalsälven kunde
hädanefter användas för flottning av virke
från de vidsträckta skogarna omkring älven
ovanför den gamla Storforsen. Inför de
fördelar som detta har haft i det långa loppet,
förbleknar de omedelbara skadorna av
naturkatastrofen. Huss bör därför av
eftervärlden bedömas mildare än samtiden
gjorde. Redan Englund, som starkt
framhäver det fördömliga i hans åtgärder, kan
inte undgå att skänka honom ett visst
erkännande. Han säger: »Fallen för äventyr,
skrytsam och besynnerlig i sitt uppförande,
så att han av många ansågs halvtokig, var
han under livstiden föga ansedd, och likväl
ådagalade han i det företag, utan vilket
han längesedan varit glömd, en långt större
klokhet än en hel menighet, bland vilken
män med utmärkt förstånd alldeles icke
saknades. Det var endast skada att han ej
med större försiktighet gick tillväga; men
en sådan egenskap tyckes varit helt och
hållet främmande för hans karaktär.» För
Per Hallström ter sig Huss som ett slags
övermänniska, som står över sin omgivning
och före sin samtid. Han ser i honom »en
underligt ensam förelöpare till en annan tid
än hans»: »en typ på industrialismen, den
världserövrande kapitalismen, utan kapital
visserligen, men med det rätta djärva och
lystna sinnet.» (Upplysningar till 1923 års
uppl. av Döda fallet.) Hallström har, såsom
han säger, aldrig slösat beundran och
knappast erkännande på detta slags
genialitet. »Men skall det överhuvud finnas
någon glans i den, då är det i ett sådant
fall som här, där en stark man, ensam och
utan hjälp i tidsandan gripes av sin
er-övrarinstinkt, sätter in alla sin själs och
kropps krafter på att göra denna gällande
och till slut i trots leker bort sitt liv på
kuppen.» Huss får sålunda för Hallström
»rent av en smula tragisk betydenhet».
Detta senare har betytt mycket för
Hallströms dragning till personen i fråga, det
har gjort att han ser på honom med en viss
sympati. Men viktigare är Hallströms
geniala blick för honom såsom en representant
279
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
