Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Opera- och konsertkrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Opera- och kons er t krönika
Av Heyman Glimstedt
II
f
JJL UCCINI — första gången jag riktigt
upplevde honom, kände vad italienarna kallar
il brivido (ilningen, rysningen i nerverna) vid
hans uppflammande men snart slocknande
kantilena, det var någon gång i seklets början.
Det var vid en Nordsjö-plage där violinerna
från strandrestaurangen hördes smeka och
snyfta fram ett potpurri ur den av mig ännu
ej på Operan hörda »Bohéme».
Dolce-far-nientet i den — åtminstone för mina
förhållanden — ganska mondäna miljön och
molnskuggor som plötsligt fördystrande flög över
det soldisiga vattnet — i denna elegant och
bitterljuvt sammansatta miljöstämning kände
jag för första gången riktig resonans för detta:
det bokstavligen hj ärtknipande i
tonskildringen av den älskande och döende Mimi.
Senare fick man ju skämmas ibland för att
ha låtit sig så där bedåras av en alltför
snar-vacker musik. Jag minns hur Tor Aulin —
den dock melodiskt benådade
fullblodsmusikanten — vid en intervju fnös:
»hovmästar-estetik!»
Den ende stockholmskritiker som på ett
tidigt stadium oförbehållsamt vidkändes sin
svaghet för Puccini var, efter vad jag kan
påminna mig, Ture Rangström. Rangström,
som — utom när passionerade antipatier,
rancune eller camaraderie, mer eller mindre
tillfälligt, förblindat hans syn — alltid har
visat sinne för det äkta, skrev något om »det
iriserande» hos Puccini.
Men inför Turandot vars reprispremiär i
början av vårsäsongen gett anledning till
denna minnesinventering ty eker jag att både
fackmän och kräsna kritiker böra lyfta på
hatten. Enligt åtskilligas mening intar
Puccinis sista opus i hans produktion en liknande
upphöjd plats som »Aida» och »Otello» i
Verdis. I »Turandot» är det som om slussar
öppnats för dittills tillbakahållna
musikkrafter — sådana som lagrats upp i hjärnkontoret
hos den till en gammal musikersläkt hörande,
några och sextioårige ätteläggen. I maestri
Puccini hade i två sekler komponerat både
operor och mässor, men Giacomos far, Michele
Puccini, ledare för en ansedd musikskola i
Lucca, blev mest berömd för sin sakrala
musik. Den stora roll som i »Turandot»
tillkommer kören kan därför kanske betraktas som
en senkommen uttagning av innestående
fadersarv.
De durkdrivna teatermännen Renato
Simoni och Giuseppe Adami läste dramatisk
litteratur dag och natt utan att kunna
erbjuda sin dyrkade vän och maestro något
antagligt scenario. Som en blixt slog en dag
tillsammans med dem i Milano namnet
Gozzi ned. Gozzi, den till venetiansk rokoko
hörande lustspelsdiktaren, som i opposition
mot Goldonis karaktärskomedi ville
återuppliva commedia dell’ arte och, en
»förromantikens representant» (Schück), införde
sagoromantisk rekvisita i dramatiken. Men hans
fiabe (»sagor») var så många. Nej, men
Puccini hade ju själv i Berlin sett »Turandot»
i Reinhardts iscensättning. Namnet var
lanserat. Man bestämde sig på stående fot för
Schillers version som återöversatts till
italienska av Andrea Maffei. Kl. 3 på middagen
kunde Puccini, med den i hast uppletade
pjäsen i bagaget, resa tillbaka till sin villa i
Via-reggio. Han läste stycket på tåget och skrev
i hast ett brev till de två vännerna: »Om ni
på denna fiaba gör mig en annan ’Turandot’
full av fantasi, poesi, mänsklighet (umanità),
tonsätter jag den.» De två vännerna satte sig
genast till arbetet.
För Puccini gällde det att lyckas bättre än
åtskilliga företrädare som också lockats av
den gåtfulla, på blodigt allvar frågesportande
kinesiska prinsessan. De som blott skrivit
skådespelsmusik till pjäsen lara haft bättre
tur än operakompositörerna: så Weber,
Bu-soni, Atterberg, den sistnämnde med sin
musik till Dramatens framförande 1921, som jag
tyvärr inte såg.
Jag bläddrar i uroriginalet, Gozzis åtmins-
485
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
