Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Om Halldór Kiljan Laxness. Av Peter Hallberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om Halldor Kil j an L a x n e s s
Men den osynlige vännen skall hjälpa honom att bära
människosläktets lidanden och skydda honom för att
någonsin låta sig övervinnas av orättfärdigheten.
Dessa ord klinga patetiskt. Men Laxness’
skildring av sockenbarnet Olafs törnbeströdda
stig är lika litet sentimental som Harry
Martinsons berättelse om sockenbarnet Martins
odyssé mellan olika gårdar och husbönder i
Göinge. Han ser förstående, men stundom
både kritiskt och ironiskt på Olafs
verklighetsflykt, hans rädsla att gå in under det
vanliga livets krav och ansvar. Denna
berättelse är emellertid inte — åtminstone inte
i yttre mening — av det självbiografiska
slag som de svenska arbeten vilka det ligger
närmast till hands att jämföra den med.
Den mynnar inte heller ut i perspektivet
mot den slutliga befrielsen och framgången.
Trånga och vidriga förhållanden ha stäckt
alla utvecklingsmöjligheter. Blott en väg står
ännu öppen, och det är den vi på bokens
sista sida få bevittna skalden Olafur
Kårason vandra:
Det var lugnt väder med månen rakt i söder och
kallt blåaktigt ljus. Han gick rätt mot fjället.
Nedtill var det långa branter, längre upp togo sakta
sluttande sträckor med mossa vid, sedan stenmarker och
slutligen snön. Månens bild bleknade, då det började
ljusna. Över havet var ett svart ovädersmoln i
annalkande. Han fortsätter in mot jökeln, daggryningen
till mötes, från kulle till kulle, i djup, nyfallen snö,
utan att ge akt på de oväder som kunna jaga honom.
Som barn hade han stått på stranden vid Ljusavik
och betraktat dyningen mot land, när den sögs fram
och tillbaka, men nu gick han bort från havet. Tänk
på mig, då du är i mycket solsken. Snart lyser
uppståndelsedagens sol över de ljusa vägar där hon väntar
sin skald.
Och skönheten skall ensam råda.
En rikare belysning kastas över Olafs
skaldekynne, då han ställes i kontrast till sin
vän och kollega Örn Ulfar, proletärernas
klass- och målmedvetne förkämpe. Olafur
måste beundra hans orubbliga inre visshet:
»Han hade inte en livsåskådning, när solen
skiner, och en annan, när det mörknar till
natt, intet kunde bringa oreda i hans
synpunkter, hans tanke anvisade hans känslor en
bestämd infattning, och var icke deras
pendel.» Örn Ulfar lever helt bland människorna
och deras dagliga problem, men för Olafur är
den underbara Rösten något som kallar
»honom bort från andra människor och från
livets plikter, dit där den ensam råder». Örn
Ulfar tror inte på kärlekens vaga dygd, han
tror på rättvisan: »Kampen för rättvisan är
det enda som ger människans liv mening.»
Härtill svarar Olafur: »Har du aldrig kommit
att tänka på att man kan slåss för rättvisan,
tills ingen människa längre finns kvar på
jorden? Om än världen skall förgås därvid,
skall rättvisan segra, säger ett gammalt
språk. Jag känner intet ord, som bättre skulle
göra tjänst som motto för dårar.»
Motsättningen och samspelet mellan Olafs
och Örns gestalter fängslar intresset, därför
att man känner, att författaren här brottas
med ett problem, som i högsta grad angår
honom själv — liksom det väl f. ö. måste
angå varje allvarligt syftande diktare. Men
annars utgör detta motiv blott ett inslag
-—-ehuru visserligen ett väsentligt — i detta
rika arbete, där Laxness spelar för fullt
register. Miljön är Island under 1930-talets
depression, och diktaren låter sin satirs gissel
vina över korruptionen och
utsugarmenta-liteten hos samhällets stöttepelare. I
karikatyren Pétur Pålsson, verkställande direktör,
har han givit en bild av ett slags Peer
Gynt-figur, i sitt naiva och man vill säga omedvetna
hyckleri utnyttjande allt och alla för sina egna
syften. I detta sammanhang får författaren
tillfälle till en grymt rolig skildring av en
spiritistisk seans. Dylika andemöten hade för
inte så länge sedan en gyllene tid på Island.
Laxness ådagalägger här liksom annorstädes
sitt mästerskap i den groteska genren. Det
vittnar om spännvidden i denne diktares
gestaltningskraft och stil, att man kanske
ändå måste sätta de mera lyriska partierna
hos honom allra högst. I prosahymnerna till
det isländska landskapet och i
kvinnoskildringarna bli hans ord ofta egendomligt
självlysande och symboliska som i den äkta
lyriken.
Det är en brist, att serien om Olafur
Kårason icke skall finnas tillgänglig på svenska.
Man behöver nämligen knappast hysa någon
tvekan om att detta arbete utgör en av den
yngre nordiska författargenerationens
märkligaste litterära insatser. Här möter man en
mogen och personlig diktare, som har ett
skarpt öga för den yttre och den inre
verkligheten, som suveränt behärskar sina stilmedel i
såväl den satiriska som den lyriska och
patetiska tonarten, och som kan konsten att med
några få penndrag göra en gestalt levande.
Krigets Island med dess ekonomiska
högkonjunktur och allmänt höjda
levnadsstandard har kanske inte erbjudit så tacksamt
stoff för en diktare av Laxness’ kynne.
Flera av hans kolleger i exempelvis Dan-
Il
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
