Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Geijers frisinne. Av Harald Eklund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Geijers frisinne
hederlig erfarenhetsvetenskap tvingas
erkänna ett sakernas eget sammanhang som
går de egna traditionerna mycket emot.
Ett utpräglat frisinne kan också spåras så
tidigt, att man strängt taget har föga
anledning att fästa stort avseende vid den
tidpunkt då förändringen politiskt
deklarerades och upprörde en bornerad
småstadsomgivning: Geijer var från tidiga år i de
flesta avseenden frisinnad på det sätt som
självtänkare alltid är.
Ur skriften om »Feodalism och
repu-blikanism» från år 1818 kan anföras
ungefär hur många belägg som helst på den
samhällskritik som brukar vara frisinnets
negativa uttryck. Geijer skiljer sig bara
från ett politiskt reglementerat frisinne
därigenom, att han lika gärna riktar kritiken
åt alla håll och bygger den på
omsorgsfull verklighetsanalys. »Despotismens teori»
klargöres på ett sätt som förefaller både
träffande och allmängiltigt. »Hela despotismens
teori» är »färdig blott genom det nakna
förhållandet emellan en konung och ett tredje
stånd.» Ett sådant »naket» förhållande
mellan makten uppifrån och makten nedifrån
har det sedan den tiden givits ännu bättre
exempel på! Men Geijer är å andra sidan
inte mindre kritisk mot de »republikanska»
ideer som han finner vara sig alltid lika:
»Tonerna i den republikanska skalan . . .
äro de samma så långt en historia finnes: —
enkla seder och dygdernas aristokrati,
medan den växande friheten mot yttre våld
sig försvarar, efter segern folkfrihet, likhet
i rättigheter, derpå demagoger, slutligen
tyranner.» Eller, för att anföra en mera
detaljerad beskrivning av förtrycket i den
maximala form det kan få i modernt
samhällsliv: erfarenheten av ett sådant
förtryck »vinnes ej utan genom borgerliga
ordningens och lagarnas tillhjelp och finnes
fullkomligt endast der, hvarest en stor
summa af administrationsklokhet byter
om princip och blir förtryckets medel; ty
blott med borgerliga ordningens former
kommer man menniskan i godo och ondo
nära på lifvet». »I Asiens despotier kan en
tyrann väl verka hastigt förstörande som
ett åskväder, men han känner ej konsten
att i tusende små kanaler leda förtrycket,
såsom ett tärande gift, in i hyddorna och
hushållen.»
Geijer ansåg efter avfallet, att »anden,
efter att länge ha hvilat på höjderna, nu
arbetar i djupet». Men hans åskådning
har alltid tillåtit sådana slutsatser. Han har
i grunden alltid ansett, att de .»största
reformatorer äro de, som opererat direkt på
allmänna omdömet och känslan», eftersom
detta helt enkelt är en kristen och
västerländsk grundtanke. I erkännandet av
andens arbete i djupet ligger därför
idémässigt sett ingenting som helst sensationellt.
Geijer har städse varit både den »högre»
och den »lägre» frihetens man, vare sig han
med »de gamles» uttryck talade om den
frihet som består i att vara »en man för sig»
eller på kristet sätt såg livets mening i
»meddelad sjelfständighet». Även hos
historikern och samhällstänkaren är det en ny
andlig frihet som gör honom till en levande
inspirationskälla även för vår tid. Han är i
själva verket någonting så pass ovanligt
som en akademiker som myndigt obunden
av intrig- och fraktionsväsen inom ståt,
kyrka och vetenskap för den fria andliga
odlingens talan.
En gängse Geijeruppfattning har fäst sig
vid den rikt utrustade romantiske diktaren
och musikern och den enligt egen utsago
lyckliga människan Geijer. Man har
därför mindre sett allvarsdragen hos tänkaren.
Ingen vill avvara något av Geijer, varken
romantikern, den götiske diktaren eller det
på samma gång frodigt soliga och
självsäkert bortskämda akademiska lejon som
traditionen har i så friskt minne. Men när
allt kommer omkring finns det dock inget
tvivel om, att det inte är den romantiske
Geijer som för oss äger den djupaste
betydelsen. Det är inte han som i Vikingen
335
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
