Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Roland Kempe. Av Hans Eklund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hans Eklund
Rockan. 1947.
miskt kraftspel, byggt av spänstiga
stål-spröjsar. Den sista cuadrillan är en stor
grisaille, rik på sammetslen, glänsande
svärta. I kontrasten mellan de tonade
ytorna ligger tillräckligt mycket dramatik
för att göra annan kolorit överflödig.
Åt-skilliga senare verk kan nästan kallas
gri-sailler; det brukar i dem endast behövas
några lätta nyanser av caput mortuum och
ockra, och en intensiv värme skall göra sig
gällande. Trots det svarta och det gråa
brukar dukarnas glöd utstråla en stark hetta.
Kempes kolorit har med åren fått större
värme och en dovare, mörkare klangbotten.
Samtidigt har bildernas figurationer gjorts
mera slutna, förenklats, varvid den
suggestiva effekten förstärkts. »Jag älskar
färgen och lukten av färgen och konsistensen
av färgen.» Stoffet och dess karaktär spelar
ingen liten roll i det kempeska
bildbyggandet, vare sig det nu gäller den laserade,
marmortonade emaljen till en
geometrise-rad rocka, den turkosblå vattenfärgen till
två heroiska tamarisker eller den gouache-
aktiga, blodröda färg till den olivlund, som
bildar deras fond. — Kempes målningar
verkar att vara byggda men är det
antagligen inte, åtminstone inte om man därvid
tänker på ett byggande, som föregåtts av
omfattande kalkyler och konstruktioner,
vilket annars skulle förefalla sannolikt.
Men deras fasthet, enkelhet och
ögonsken-liga konstruktivitet är ett resultat av en
långvarig kristalliseringsprocess; det färdiga
verket står fullbordat först efter långvariga
preludier. Det är naturligtvis ingalunda
originellt att frambringa synteser med
anteckningsbokblad som utgångspunkter. Det
är det emellertid, då en målare, som i
Kempes fall, av en liten friluftsskiss gör en
konstnärlig upplevelse i monumental form,
sedan han i flera år envetet arbetat härpå.
Det är känslan, eller rättare sagt
instinkten och intuitionen som vägleder
Kempe, när han organiserar sina målningar;
medfödda anlag gör att han oftast hittar
rätt i sin hantering. Han finner sina former,
söker dem inte — som Picasso —• och
196
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
