Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Sommar. Tre prosastycken. Av Lars Willius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lars W i II i u s
planet däruppe vände mot norr igen och
glänste metallvasst till i solen.
Jag var svag i benen och fruktan
förvandlades över vrede — en sådan
förbannad busflygning — till ett dirrande obehag.
Jag svängde mig upp på cykeln.
I nerförbacken genom byn mindes jag
utan orsak strandfyndet en dag när jag
var ute i motorbåten: en sönderslagen
livbåt och vrakgods som flutit i land från en
minsprängd eller torpederad ångare.
2.
Efter en stund drog jag i gång motorn
med startsnodden som hon dragit upp ur
min byxficka (jag hade alldeles glömt bort
att jag stoppat den där). Jag lade om rodret
och båten högg vasst in i vattenytans
blanka plåt och rev upp den.
Jag styrde inte rakt in mot land genast
utan gjorde en vid lov utåt havet. Ett långt
stycke körde vi genom tjock gul tång som
låg och flöt på vattnet i stiltjen: var kom
den ifrån? Jag var rädd att den sega massan
skulle trassla in sig i propellern. Men längre
ut till havs blev vattnet klart och intensivt
mörkblått, och susande mörkt intill
båtsidan när man tittade ner över relingen.
Det sköljde friskt förbi och akterut låg
skum kvar på det blanka vattnet och
markerade den väg vi tagit. Solreflexerna
gjorde ont i ögonen.
Molnen inne över land hade pumpats upp
ytterligare: de liknade bergskedjor på långt
avstånd. Plötsligt såg hon uppåt och
pekade. Jag hörde inte vad hon sa för
motorsmattret men såg också upp: och däruppe
mot den kolossala sommarhimlen var ett
bombplansförband på väg söderöver: de
höll en så exakt v-formation att det
verkade som om de varit uppträdda på snöre.
När jag såg dem stack någonting till inom
mig: jag mindes det störtdykande
bombplanet tidigare på dagen: det var som ett
omen.
Och långt därute till havs lade jag över
rodret och styrde inåt igen: över
vattendjupet som sjöng inom mig. Jag tog en
vid sväng runt om tångbältet: det
skymtade otydligt på avstånd i den dirrande hettan
över vattnet — och där var en tanke, en
tyst, men så intensiv så att hon måste
känna den, som ångest, som lycka: du har
lett mig genom vankelmodets tångbälte
och tvivlets sargassohav ut på djupt och
klart vatten långt utanför territorialgränsen
bortom allt och nära allt och släpp mig inte
jag sjunker då som en sten till botten och
är död.
Eftersom jag gjort en sväng runt det
vida tångbältet kom jag in mot vår strand
mera från söder: rakt in över det
egendomligt uppdelade vattnet. Först kom man in
över vatten som var vitt och klart som
sockerdricka, det höll på ett stycke och så
blev vattnet utan föregående varning
mörkgrönt. Det var en alldeles rak linje
som delade upp det vita och gröna vattnet
och i början hade jag funderat på varför
det inte var bräckt, liksom färgblandat
omkring övergången och varför det mörka
vattnet var närmast land; men sedan hade
jag förstått att det var en sättning i
bottnen, en förkastning.
En dag hade jag simmat över den mörka
sänkan, det var som att simma i en djup
cistern; och när jag kom fram till det ljusa
vattnet upptäckte jag att jag bottnade på
ett ställe alldeles vid kanten av
under-vattensbarriären .
Jag ställde mig där och hade en
egendomlig känsla, liksom av högtid och av vänskap;
och det var som om mycket vagt och oklart
ett minne väckts till liv, ett minne av
någonting betydelsefullt som blivit
borttappat.
3-
Det började regna när vi körde in i stans
utkanter. Regnet kom häftigt och hagel
smattrade mot taket. Vindrutetorkarna
plöjde segt över rutan. Vi körde förbi långa
248
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
