Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Utvandrare och andra vandrare. Svensk prosa 1949—50. Av Staffan Björck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Utvandrare och andra vandrare
dern epik, som historien erbjuder. Den sociala
synpunkten härskar liksom hos Fridegård
även hos Moa Martinson i »Livets fest» från
1800-talets mitt och slut; här finns gripande
livsbilder av tapper fattigdom och även roliga
reportage t. ex. om oscarisk erotik, men boken
saknar all fasthet. Vida mer energiskt
genomför Harald Beijer historien om »Johannes
och Trubbnos», två unga av helt olika virke,
som han ger åt varandra efter att ha lett dem
genom en rad ovanligt fylligt tecknade miljöer
i sekelslutets Sverige. Till konstnärlig rang
lyfter sig boken sällan.
I det följande granskar jag först några
representanter för de båda stora
flygelgrupperna i säsongens bokproduktion, den
historiska romanen och den psykiatriska analysen.
Så småningom kommer turen till berättelser
med tonvikt på livstolkning, moraliska frågor
och sociala iakttagelser. Allra sist behandlar
jag några novellsamlingar.
Som ett försök att i diktens form återskapa
ett kollektivt historiskt skeende är
Utvandrarna en bragd. Bokens mottagande visar
också, att denna breda, storlinjiga epik utan
alla insmickrande drag har resonans hos en
månghövdad publik. Vilhelm Mobergs verk
har substans och tillfredsställer även en
glupande stoffaptit. Om det sätt varpå han
avvägt diktens frihetskrav och den historiska
trovärdighetens anspråk kan naturligtvis
meningarna gå i sär. Man kan stundom tycka,
att han blir för pedagogisk och
understrykande. Låt gå för uppställningen av resenärerna
på s. 257 med namn, yrke och ålder, men när
man på följande sida får en summarisk tablå
över emigrationsmotiven, uttryckt i en
programmatisk sats för var och en: »Jag vill inte
ha några husbönder över mig» etc. då dunkar
pekpinnen, och det kan rentav hända att dess
vassa skugga faller tillbaka över det man
redan läst: har Arvid Petersson fått vara med
inte för sin egen skull utan enbart för att
Moberg behövde någon som företrädde motivet:
vantrivsel i hemtrakten på grund av
generande ryktesbildning? Man kan se för sig, hur
detta verk tillkommit under en ständig
dragkamp mellan den fria impulsen och den
metodiska syftningen mot det representativa.
Men slutintrycket blir ändå, att konflikten
lösts på ett mästerligt sätt. Faktiskt har
Moberg lyckats gestalta även det understruket
typiska så, att det framstår helt individuellt
och konkret.
Det största kraftprovet är inte bildserien
från livet i Ljuder före uppbrottet, eftersom
de enskilda motiven här inte till typen skiljer
sig från dem han sysslat med förut i sin
Smålandsskildring. Men i den andra hälften av
boken, om kollektivets två månader långa
sjöfärd, är Moberg ute på gungande grund.
Till sin förvåning ser man honom då röra sig
med säkra, vana sjömanssteg och bevara
berättelsens lugna rytm trots det hopklämda
rummet och de otaliga prövningar, sjösjuka
och annan sjukdom, trängsel, ohyra,
hemlängtan och fruktan, som resenärerna har att
utstå. En gång tar Moberg dem avsides en
och en och låter dem i en sorts tyst monolog
göra reda för sina känslor och sin belägenhet.
I sådant ligger nu inte hans styrka, men så
fort han får berätta, vare sig själv om de
farande eller via dem om landet därhemma eller
därute, så är det en fröjd att lyssna.
För Eyvind Johnson ligger det
betydelsefulla inte i skeendet självt utan i de mänskliga
reaktionerna på det, det ljus vari det ställer
människorna. Hans diktade värld är oändligt
mycket mer nervös, splittrad och nyckfullt
sammanfogad än Mobergs, och hans
ansvarskänsla inför historien präglas inte av dennes
rättframma lojalitet. Det är omöjligt att säga
var det uppriktiga försöket att få kontakt
med 1600-talets tankevärld slutar och den
frivilliga anakronismen börjar i Drömmar om
rosor och eld. Men det är inte heller
nödvändigt att denna gräns dras. Kärleksparet
Grainier-Madeleine de Brone är alldeles
otänkbart i sin tid, det är så rörande eyvindskt i sin
förening av kroppslig öppenhet, illusionslös
visshet om kärlekens obeständighet och en
melankolisk, sofisticerat naiv ömhet. Vem ville
vara utan detta par? — Den förkärlek för
sidosteget, ja, för omvägen som alltid fördröjer
berättaren Eyvind Johnsons frammarsch gör
sig starkt gällande även i den senaste boken,
där retarderingar och omtagningar är en
kompositionsprincip. En del visserligen
mycket suggestivt uppsatta scener från
djävulsbesvärjelserna har blivit för utdragna. Men
den främsta invändningen mot detta centrala
motiv gäller tolkningen av demonbesattheten
som ett i sista hand sexuellt betingat fenomen,
som utnyttjas av de i olika meningar
impotenta i deras uppror mot överlägsenheten.
Som man minns återförde Eyvind Johnson
i »Nattövning» och Krilonböckerna alla
nazistiska tendenser på en avundsjuk
missanpassning, framkallad av fysiska eller in-
277
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
