Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Utvandrare och andra vandrare. Svensk prosa 1949—50. Av Staffan Björck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Utvandrare och
andra vandrare
storyn för en hel volym utan måste drygas ut
med diverse episodiska inslag, där figurerna
tjänar Hedberg till underlag för världskloka
reflexioner. En av hemligheterna med hans
människoteckning är ju den, att han och hans
figurer aldrig tränger in på livet på varandra.
Han håller dem på avstånd, behärskar och
bedömer dem kritiskt, ironiskt eller välvilligt
som rörande små exponenter för
allmänmänskliga egenskaper. Nil admirari: det
mänskliga livet har inga gåtor för honom,
ingenting att häpna eller förfäras över.
Distansen till människorna med deras storhet och
elände är förutsättningen för den lätta och
angenäma ton som det varje gång på nytt är
en sådan lisa att möta, men den är också
förklaringen till att en sådan bok som Mera vild
än tam i sista hand lämnar en likgiltig.
Böckerna om flickan Blenda bildar trots
alla sina digressioner en utvecklingsroman.
Till denna särskilt av 30-talet favoriserade
romantyp kan man också föra Gustav
Sandgrens Liv, ge oss svar! som leder den hemlöse
Josef från moderlivet till vapenrocken. Vad
som nu som alltid ligger Sandgren varmast
om hjärtat, är hur det animaliskt ärliga, vackra
livet skall kunna skyddas mot människans
önskan att förgripa sig på det t. ex. med detta
besinningslösa organiserande som för Josefs
del kulminerar med exercisen. Innan vi
kommer dit har Josef ställts inför en mängd olika
nödlösningar på livsekvationen och fått
ständigt nytt stoff för sin undran, för denna fråga
om meningen, som han inte tröttnar att ställa
till livet. De avrundade episoder, vari
Sandgrens nya bok sönderfaller, har olika förtecken,
de är naivt patetiska (sagan om den fromma
stuten Emanuel), farsartat komiska
(smedfrun Blomstrands fixa idé med kaffekiosken),
bullersamt groteska (den salige rallaren Enoks
besök hos de glada damerna invid fabriken)
eller kusliga à la James M. Cain (drängen och
hustrun som mördar den lame husbonden).
I själva verket var det mycket länge sedan
man fann Sandgren i sådan form. Till den
teoretiska förkunnelsen hos honom lyssnar
nog många rätt förstrött, men få läsare
undgår att fångas av hans fraischa och
berättar-glada fabulering, då han ger den fritt lopp.
Till de bäst berättade bland årets böcker
hör också en annan proletärroman, nämligen
Otto Karl-Oskarssons Alla älvens timmer.
Men dess anda är en helt annan än Sandgrens.
Karl-Oskarsson hör inte till dem som tar livet
i famn, än mindre predikar om famntaget.
Hans senaste roman från ett flottarbetarhem
någonstans i Norrbotten är en besk och frän
liten bok men överlägset väl hopkommen.
Den handlar om en revolution som går i
baklås; när boken slutar är vi tillbaka i
början igen: Jotta Bohm har återfått sin
tjänst i flottningsbolaget på grund av
bro-dern-strejkbrytarns mellankomst, denne
kladdar i gengäld ånyo med Jottas hustru,
som har kommit tillbaka från sin »flykt», och
Jottas mordbrandsförsök slutligen
misslyckades medan han var strängt upptagen av att
spela japansk whist. Allt återgår till
oordningen. Sällan har denna vanmaktens sega
hinna, som förlamar varje utbrytningsförsök
känts så fysiskt påtaglig. Gest för gest, ord
för ord är stilen ett med denna historia. Hatet
stimulerar Karl-Oskarssons själva ordfantasi,
som växer i häpnadsväckande formationer på
provinsialismens grund. Den brutala
naturalismen får en osande hetta, och det sociala
ärendet behöver aldrig utläggas i
programmatiska ord, hela boken bär fram det.
Karl-Oskarsson är för närvarande en av våra mest
särpräglade författare både genom vad han
säger om människorna och hur han gör det.
Att sammanföra novellisterna i ett bås för
sig, kan tyckas oegentligt. Men litterärt sett
är kanske inte den kvantitativa begränsningen
till ett skede, en synpunkt, en situation något
så oväsentligt som problemkritiken gärna
menar. Det är lockande att med en samlad
årgång noveller demonstrera vilken central
litteraturform kortprosan nu är; skälen
diskuterades i en krönika i förfjol. I vilken grad
novellen under detta senaste decennium blivit
ett redskap för en bredare litterär kultur fick
man en påminnelse om i de båda vackra
volymer som samlats av ett par mycket spridda
veckotidningar. Folket i Bild har låtit en rad
30-talsförfattare välja Den bästa novellen
under det att den kvicka titeln Vi berättar täcker
ett 40-tal noveller valda ur tidningen Vi.
Att variationen både i stoff och stil
novellerna emellan varit stor är självklart:
fränd-skapen är obetydlig mellan Ahlin och Aurell
eller von Hofsten och Rosendahl. Lättare än
att karakterisera hela skalan är att peka på
sådant som inte finns. Och det är bl. a. den
söderbergska anekdoten, som förmodligen
anses vara en alltför lättfärdig konstart. Sällan
innehåller den moderna novellen någon poäng
i yttre bemärkelse, ett revolterande
överraskningsmoment. Man får gå till den minst raffi-
285
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
