Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
VIII
OREGON OCH WASHINGTON.
Farligare äro de vilda kattdjuren, i synnerhet kuguaren,
ehuruväl de, i likhet med alla vilda djur, helst gå ur vägen för
menniskan. De jagas med hund och fly alltid, när de bringas
i trångmål, upp i något träd, hvarifrån de skjutas ned med
reffel-bössa. Deras föda består af harar, lijortkid och skogsfogel.
Endast i nödfall bryta de sig in i nybyggarnes ladugårdar och
■"lägga vantarne på" någon kalf, höna eller annat husdjur. Att
kuguaren emellertid, som är ett stort och starkt bygdt djur,
stundom kan bli farlig äfven för menniskan, bevisas genom en
tilldragelse, som egde rum hösten 1889 i Kustbergens skogar i
södra Oregon.
Två jägare hade slagit läger på en klipphäll invid ett litet
vattenfall högt uppe bland bergen. Från detta läger gjorde de
under några dagars tid utflykter i den kringliggande nejden och
lyckades fälla tre hjortar och en liten björn. Nöjda med detta
jagtbyte, beslöto de att följande morgon packa ihop sina saker
och återvända till nybyggena. Medan den ene tog vara på livad
som fans qvar af köttet, företog kamraten ännu ett litet ströftåg
med bössan, för att om möjligt öka förrådet med en hjort. Det
var sent på e. m., när ban begaf sig åstad. Efter att ha gått en
stund hit och dit på måfå, kom han till en trakt af skogen, som
blifvit härjad af eld, och medan han stod och lyssnade invid en
någorlunda öppen plats, hörde han något braka i närheten.
Tändande sig åt det håll, hvarifrån ljudet hördes, upptäckte han
€i) stor, grann hjort ett par hundra fot ifrån sig. Han sköt ett
skott, hjorten föll, men reste sig igen och försvann. Jägaren
följde efter, enär djuret var såradt och, att döma af de blodiga
spåren, antagligen snart skulle stanna. Flera gånger sågs hjorten
skymta fram i buskarne, men det var omöjligt att få korn på
honom. Solen hade under tiden gått ned, det började mörkna,
och jägaren, som ej ville öfverraskas af natten, lemnade, trött
och ledsen, hjorten åt sitt öde samt försökte leta sig tillbaka till
lägret. Snart kunde han ej längre urskilja föremålen omkring
sig. Medan ban försökte krafla sig nedför en sluttning, blef han
plötsligt anfallen af en jättestor kuguar. Jägaren kastade
bössan ifrån sig och sökte försvara sig med sin stora, tväeggade
jagtknif. Under striden kommo de kämpande alltför nära kanten
af en brant afsats, och i nästa ögonblick rullade de begge ned i
en bergsskrefva. Genom blodförlust och våldsamma stötar mot
stenar och rötter förlorade jägaren medvetandet och förblef
liggande i detta tillstånd tills i daggryningen. När han återvann
sansen och lyfte upp hufvudet, kunde han ej upptäcka sin fiende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
