Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och ämbetsverk
Arvid Berg von Linde,
Sergeant 2062, Gr. I,
4 jäg.-komp.
Kontorist.
Jag gick med i Frivilligkåren helt
enkelt därför att ilskan över det ryska
anfallet blev större för var dag. Svenskarnas
gemensamhetskänsla med Finland är ju
också fast rotad sedan århundraden.
I kåren kom jag att tillhöra det först
uppsatta jägarkompaniet. Kompanichef
var löjtnant Salén. Efter utbildningstiden
i Kemi, som varade till in i februari,
marscherade vi upp till Märkäjärvi, där
kompaniet gjorde posterings- och
patrulltjänst. Med ryssarna kommo vi inte i
närmare beröring. Deras artillerield var dock
ganska ettrig.
De finnar vi träffade, voro alla
mycket vänliga och hjälpsamma. Språket
vållade dock vissa svårigheter. Först mot
slutet träffade vi på förband, som talade
svenska. De voro allmänt tacksamma för
den hjälp, landet fick från Sverige. Dock
riktade sig ’harmen över den nesliga
freden mycket mot Sverige, men man insåg
snart, att det den gången inte kunde gått
på bättre sätt.
Men nu har Finland verkligen
förtjänat att få vara i fred. Skulle samma
situation uppstå igen, är det svårt att inse,
hur Sverige skulle kunna stå utanför.
o/liMcl yy\
Kurt Widell, Fänrik,
1959, krigskassor vid
kårstaben.
Banktjänsteman.
I mitten av december frågade mig en
vän, om jag inte ”skulle fara med till
Finland och kriga”. Jag var visserligen inte
militärt utbildad, men då den uppgift som
gavs mig i kåren, passade bra för min
utbildning, blev jag genast intresserad. Först
och främst därför att jag då såg ett sätt
att kunna bidraga till Finlands snabba och
effektiva hjälp, men också för att på så
sätt få nyttig praktik i mitt yrke under
förhållanden, som jag trodde skulle tilltala
mitt sinne. Mitt beslut var därför klart i
och med att jag beviljades tjänstledighet
från arbetet, även om jag flera gånger
tvekade och kände mig olustig inför de
minst sagt ovissa framtidsutsikterna. Man
måste ju i alla fall räkna med att få lämna
en god anställning, en varm och skön säng
samt att kanske inte komma tillbaka mer.
Att sådana vekliga tankar inte tog
överhanden är jag nu mycket glad över, ty
deltagandet i det finsk-ryska kriget gav
en värderlig behållning av erfarenheter på
olika områden, vidgad syn på livet och
knutna vänskapsband.
L. G. Lindencrona,
2227, Kårstabskomp.
(jägare). Jur, kand.,
notarie.
Bakom det svenska folkets otvetydiga
vilja att bistå Finland i dess tunga kamp
i vintras låg en känsla av djup
samhörighet och bundsförvantskap. Sällan eller
aldrig har vårt land upplevt en väldigare
och en enhälligare opinionsyttring än den,
som tog sig uttryck i orden: ”Finlands
sak är vår.” Det är en historisk tragedi,
att Sveriges beredvillighet att stå vid
Finlands sida med ansiktet mot öster då icke
kunde bli verklighet.
Efter Moskvafreden ha vi sett vårt
finska broderfolk med okuvlig
beslutsamhet och ihärdighet gripa sig an med det
fredliga återuppbyggnadsarbetet. Finlands
sätt att möta olyckor och svåra
prövningar är ett föredöme, och har i Sverige veta
vi med detta för ögonen, att ett litet folk,
som vill och vågar hävda sin frihet och
heder, icke är dömt till undergång.
Kärn-tanken i frivilligrörelsen har säkerligen
varit denna: Finland är en omistlig länk
i den nordiska gemenskapen. Dess historia,
traditioner, kultur och framtid är nära
förbunden med Sveriges. När därför
ofärden drabbade Finlands folk, utgick en
ofrånkomlig maning till var och en i
Norden att besinna sitt ansvar inför framtiden
och handla därefter.
Axel Sandstedt,
Löjtnant 2444,
fältpostmästare. Postassistent.
Varför frivillig? Jag kunde inte finna
några antagbara skäl att undandraga mig
det, som föreföll mig som en plikt i den
givna situationen. Och skulle inte vår
generations mångbeprisade sinne för
fair play ha givit individen den impulsen,
borde väl känslan för våra folks
samhörighet ha gjort det. Ett finskt sammanbrott
vore ju en skandinavisk katastrof, som
drabbade oss svenskar hårdare än någon.
Varför försöker man på ömse sidor
understundom förneka detta i stället för att till
bägges fördel bygga vidare på vår
historiska och kulturella gemenskap? Nej,
under de gångna vinterdagarna, då
svenskarnas insats under en arbetsfylld
organisa-tionstid aldrig hann krönas av det stora
resultatet, återknötos band med vårt
broderfolk framför andra, som icke kunna och
få slitas!
Ärlig vrede och längtan efter att få
hjälpa en broder som var i nöd och
yttersta fara — säkert var det i första hand
dessa känslor, som drev oss frivilliga till
beslutet att resa. Därtill kom vissheten
om det hot, som efter Finlands
tillintet-görelse skulle komma att riktas mot vårt
eget land: Asiens gräns vid Torne älv
skulle betyda död åt den nordiska tanken.
Finlands folk grep till vapen med lugnt
mod. Dess föredöme gav oss styrka att
härda ut, och de av oss, som sårades och
som sida vid sida med finska vapenbröder
på krigssjukhusen den 13 mars hörde de
hårda fredsvillkoren, vi kände, att vi, trots
allt, inte rest ut förgäves, vi veta också,
att Finland måste vara med den dag
Norden åter står enigt och starkt, utan att
rädas något varnande pekfinger.
Lars Wilhelm Schlyter,
9528, Gr. II, 3
skyttekomp. Yrkeslärare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
