Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
MftR STUPADE
MAGnuSDVRSSth
13 1W>,
HOBDSri^ ff fp
OCH
RIGESARP
”Finland är förvisso i denna
stund Nordens sköld, men
Sverige håller som huvudlandet här
uppe i sina händer nyckeln till
Nordens framtid, till ett enigt
kanske enat Norden, tryggt i
skydd av vapen, som kunna bliva
en fara enbart för våldet samt i
stånd att i inbördes samverkan
fortsätta sin avbrutna
verksamhet för andligt och ekonomiskt
uppbyggande, för social rättvisa.
Ett så organiserat Norden har
säkerligen en väldig uppgift som
en av de förnämsta härdarna för
det nya Europas formande.”
Magnus Dyrssen
26/1 1940 i Kemi.
Från stridsgruppsstaben i Salmijärvi ledde överste
Nordenswan operationerna.
Undersökningsofficeren löjtnant Bauer samt sergeant Lissegård (2 fr. v.) som
ritat en grupperingsskiss för en av gruppstaberna.
T) et var vår första frontdag. Kvällen förut hade vi
detacherats fram från huvudförbandsplatsen, för att
avlösa våra kamrater. Det var en solskensmättad,
gnistrande vinterdag denna första mars. Men artilleriduellemas
krevaddån och det ettriga kulsprutesmattret rev
obarmhärtigt sönder naturens egen bjudande tystnad och påminde
oss brutalt om, att vår uppgift här uppe i vintrig
nordanskog var krigsmannens och sjukvårdssoldatens. Inte för att
vår sjukbärargrupp, lyckligtvis, hade ansträngande tjänst;
pojkarna där framme i linjerna tycktes klara sig bra för
rysselden.
Så, plötsligt oförberett, som krigets dödsbud alltid är,
kom budet om att överstelöjtnant Magnus Dyrssen hade
stupat. Jag får order att i mörkningen gå ut och hämta
den stupades stoft. En rysk granatskärva hade ändat
hans liv.
Det kunde inte hjälpas; där i eftermiddagens
händelselösa väntetimmar började man tänka. Kanske därför att
döden ej hunnit bli vanligt vardaglig för oss, ännu hade
den ej närgånget trängt sig på och blivit fatalistiskt
ofrånkomlig. Den var alltfort ett begrepp, som representerade
någon högtidlig och mystiskt obegriplig makt. Vi hade
ej hunnit vänja oss vid dess våldgästning. Så kom nu
döden för första gången till vår front, och den som först
föll under vår korstecknade frihetsfana, var den, som var
främst bland de soldater, vilka fingo kämpa vid ett av-
snitt av västerlandets front. Hur skulle vi våga tolka detta?
Det visste vi knappast. Men ett var säkert: där vi i stolt
tacksamhet i vinternattsskymningens dunkel där framme,
där frihetskampens stridslinje löpte parallellt med
ofrihetens front, stodo samlade kring vår stupade chef kände
vi att döden i kampen för frihetens rätt var skönare än
livet i dådlöshetens självbegränsade bekvämlighet. Det
lärde han oss med gripande åskådningsundervisning. Där
han nu vilade på vår släpbår, lugn och trygg i döden med
sitt stilla leende på sina läppar, ägde han det goda
samvetets lugn, ty han hade förvisso gjort allt, han var pliktig
att göra. Vi kände också att vår förlust var stor. Väl hade
vi i fortsättningen behövt hans klarsyn och snille, hans
förutseende och för vår sak så varma nitälskan. Och under
den snöljusa kvällens majestätiskt klara stjärnhimmel
började återfärden för den som med glad beredvillighet tjänat
självständighetens beträngda rätt hos det frihetsälskande
folket i österled. Hans soldater sörja honom, de finska
bröderna äro stolta över vapenbrödraskapet, och Sverige
ärar honom såsom en, vilken tveklöst följde pliktens och
traditionens bud. Hans minne förpliktar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
