Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Wennerberg sedan? Hvad äro hans berömda »Gluntar» annat än
öfverliggare? »Det var strunt till examen han tog till slut,»
säger magistern om glunten ...
»Åh hut! genmäler dock den förorättade glunten,» inföll
doktor B.
»Ja, men han kan icke bestrida sjelfva faktum,» fortsatte
häradshöfdingen, »och hvad var tonsättaren sjelf om icke en
halföfverliggare?» Nu hade den musikaliske häradshöfdingen
kommit in på en af sina käpphästar. Skönhetssinnet och det
beundransvärda omfånget i sitt musikaliska känslolif hade
Wennerberg visserligen fått till skänks af någon vänlig fe vid
sin vagga, men träffsäkerheten, fyndigheten att hitta ständigt
nya och, hvad bättre är, ständigt sanna uttryck för de mest
skiftande stämningar, från det burleskt-komiska till det erotiska,
från idyllen till dityramben och det religiöst-sublima, klarheten,
det djerfva, friska ynglingasinne, som lefver i hvarje hans
minsta tonskapelse — hvarifrån hade Wennerberg fått alla
dessa goda gåfvor om icke från den omständigheten, att han
till ljudbotten för sina första tondikter haft det friska, känsliga
studentlifvet i Geijers och Hæffners, Atterboms och Israel
Hvassers Upsala? Det ville häradshöfdingen både lefva och
dö på. Och från samma källa härstammade mannens välsignade
smak att aldrig i likhet med så mången annan musikalisk
storhet låta ett musikaliskt motiv löpa ut i abstraktionens
rymder, lemnande bakom sig allt verkligt lif, skönhetslifvet
inbegripet. Sådant kunde väl någon gång kallas musik, men
en musik, som i stället för att afspegla menskliga stämningar
arbetade som om det vore fråga om lösningen af ett
matematiskt eller metafysiskt problem, vore icke lefvande, utan
död, ihjelfrusen, ihjelsvulten musik ... Häradshöfdingen hyste
den största respekt för både Kant och Hegel, för både Gauss,
Weierstrass och Mittag-Leffler, men anhölle i skönhetens namn
om försköning från dessa storheters intrång på musikens område.
»Men min käre hedersbror,» utropade lektorn, »du måtte
väl aldrig vilja påstå, att Wennerberg är en stor tonsättare?»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
