Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAN »LÄSER»,
23
Nu ändtligen höras några välkända slag på dörren. Det
är den gamla uppasserskan, som inträder med mathemtaren,
innehållande soppan eller, enligt Petters försäkran, det varma
diskvattnet, i hvilket matfrun med lätt hand fört ett talgljus
upp och ned några gånger, hvilken operation lemnat efter sig
åtskilliga små och stora öar af fett simmande på ytan; vidare
pepparrotsköttet — Honni soit qui mal y pense! — och
slutligen »efterrätten» bestående af några plättar med socker och
surt lingonmos. Omedelbart derefter inträdde Kalle X., som
för tillfället äfven underkastade sig »hemtningsäfventyret»,
såsom han uttryckte sig, af det enkla skäl, att han öfver höfvan
frestat matkrediten på stadens alla värdshus. Bredvid
mathemtaren lägger uppasserskan en gammal illa medfaren kortlek,
hvilken var en oundgänglig del af bordservisen. Kortleken
begagnade man nemligen för att »lyfta» om efterrätten, hvars
dimensioner voro allt för obetydliga för att medgifva någon
delning. Men denna gamla kortlek utgjorde för Petter en
stadig förargelseklippa. Så t. ex. hade Kalle i dag händelsevis
vigilerat sig en »krischa» (en riksdaler), och nu skulle man
efter intagen middag spela en oskyldig tolfva om hvem som
skulle bjuda på »kaffe med avec». Denna förfriskning intogs
på stadshuset, och här påträffades några vänner, som bjödo
på punsch. Det började se mörkt ut för Schrevelius! Och
vid sextiden på aftonen kunde man på Lundagård få skåda
tre stora, ståtliga, bredryggiga, kopparröda »martyrer», som
med lugna, majestätiska steg stälde sin gång till Akademiska
Föreningen, åtföljda af tvenne yngre och spensligare
martyrfrön. De två sistnämde voro tenorer, de öfriga basar, och
snart kunde man från ett af de inre restaurationsrummen höra
de ljufliga tonerna af »Sakta, hon slumrar redan», och så kom
bas-solot, framböladt med en stämma, som kunnat spränga
ett iskällarhvalf. Det var Petter, som sjöng: »Kanske (?) hon
hör sången, som vinden för» etc. »Hon» skulle äfven i
blåsväder och motvind kunnat höra Petters »kanske» på en half
mils afstånd. Man sjöng öfver till aftonens serenad, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
