Dagen därpå var det vackert väder. Alla gästerna på gästgivargården gjorde promenader till Eka och Ekered. Redan på morgonen kom herr kyrkoherden på besök hos Gusten. Han var en liten sjuttioårig gubbe med en näsa som såg ut som en murken morot och en röst som ibland lät darrande som ett lindebarns eller en slagrörds, men med pigga, knipsluga ögon. Den svarta långrocken satt spänt om hans trinda lekamen. Gusten följde ej med de andra, då han nu skulle förvärva sig en tillfredsställande kristendomskunskap av kyrkoherde Morot. Kiss och Stellan skämtade med sin vän, medan denne däremot förblev orubbligt allvarlig och hade ett kvalt utseende som om han nu ångrade alla sina irrfärder på förbjudna och smutsiga marker.
Det hade frusit en smula under natten, och landsvägen var vit och hård. De promenerade nu fram på den. Allas röster läto hårda och skorrande i den klara luften. Alexandra Vind-Frijs i gräsgrön sportdräkt var ständigt vid Josef Wahlboms sida. Men Josef var i dag fåordig och nedstämd, emedan han visste att ett sammanträffande med Adèle var oundvikligt. Löjtnant Macson hade lånat gästgivarens bössa och gått ut på jakt. Han måste döda något denna härliga morgon, det finge icke försummas.
Varje gång Dora hörde en fågel med tunga vingslag flyga upp i skogen tänkte hon med en rysning på att den bålde jägaren ute i markerna nu kanske skadsköt någon ung fågelhona. Och plötsligt flögo hennes tankar till hennes egen lille gosse, hennes förstfödde, som de lämnat ensam hemma. Han utvecklades och blev allt mer lik sin far. Det sörjde hon över. Hon ville inte gärna ha en ny Osborn Macson i hemmet. Det var redan för mycket med en.
Nu skymtade redan Eka. Kala grenar från parkens träd sträckte sig mot den klarblå himlen. En ko bölade
inifrån ladugården, ett långdraget ängsligt ljud som länge dröjde kvar i luften. Vid grinden stod en mager kvinna
med bleka kinder och håret i stripor som fladdrade i vinden. Josef ryckte till. Det var Adèle. Hon tycktes inte
märka de andra. Hon lät dem gå förbi sig, och de betraktade henne litet undrande och tyckte att hon
såg konstig ut. Det var som om hon vaktat Eka för främmande inkräktare. Men från sitt fönster hade hon sett
dem komma och rusat ut för att träffa kolportören. När han nu närmade sig grinden, sköt hon fram som en blixt
mellan honom och den kraftiga Alexandra, som blev röd av häpnad över denna främmande kvinnas oförskämdhet.
Adèle klängde sig fast vid Josefs arm.
-Här har du mig! Ser du mig inte? skrek hon med sin hesa röst, redan nästan ilsken.
Där stod Josef fasttagen. Han vågade inte se på Alexandra. Han kände att Adèle med en vass häxklo lätt skulle
riva itu och flänga sönder hans uppbyggda luftslott.
-Goddag, Adèle, sade han, och rösten var bara som en viskning i Mamre lunder.
- Goddag, goddag.
Hennes stämma blev kuttrande.
-Kom med mig in. Ditt rum har jag bevarat.
-Jag har bott här en höst hos arrendatorn, måste Josef förklara för Alexandra, som stod kvar och stirrade på
dem.
Men Adèle lät honom inte tala.
-Kom, sade hon åter. Du brukar ju själv alltid säga "Kom!" och "Kom med!" på dina möten.
Han måste följa henne. Den magra handen höll så stadigt tag i hans rockärm. Alexandra såg de båda försvinna
in i arrendatorsbostaden, och hon gjorde en grimas av förbluffad besvikelse. Bernard Landborg som kommit litet
efter de andra betraktade henne med ett spydigt leende.
- Vart tog vår gode predikant vägen? frågade han.
Alexandra bet sig i läppen.
-Han gick in med kvinnan där, svarade hon surt.
Bernard skrattade.
-Predikanter ha alltid en svans av kvinnor efter sig, sade han elakt. De locka med sin heliga Gud, men
kvinnorna se bara deras sinnliga ögon.
-Å fy, det är inte sant, mumlade Alexandra.
De gingo uppför trappan och in på glasverandan.
I arrendatorsbostaden stodo Adèle och Josef Wahlbom framför det smutsröda draperiet som hängde över trappan. Det såg grällt och tarvligt ut i den ljusa dagern. Adèles ögon sökte Josefs, men han undvek besvärad hennes blick. Vad skulle han har att göra? Hur många gånger hade han ej bittert ångrat att han haft någon beröring med denna kvinna?
Men Adèles tankar sysslade endast med en enda sak: skulle han finna henne förändrad och åldrad? Hade han redan gjort det? Var det därför han nu vände sig bort?
Hon ryckte honom i armen.
-Vad jag har längtat efter dig, viskade hon sugande på orden. Jag har varit så ensam.
Han höjde med en djupt bedrövad min på axlarna.
- Herren ger oss alla vara kors uppå, svamlade han.
-Tala inte om Herren nu, sade Adèle otåligt. Se på mig i stället.
Varför bad hon honom jämt att han skulle betrakta henne? Hon var ju så rädd att han skulle finna henne
förändrad!
-Jag vill visa dig kammaren. Din sängkammare - vår sängkammare. . . fortsatte hon ivrigt.
Så måste han följa henne uppför trappan, som draperiet gjorde mörk. Men Adèle slog upp dörren till deras gamla rum. Där var himmelssängen. Där stodo kommoden och skrivbordet. Genom fönstret såg man den gyllene höstdagen skimra.
Här syndade jag, tänkte Josef sorgset. O, vilken gruvlig tid !
Den tycktes honom nu så oändligt avlägsen. Med en rysning såg han bort på sängen. De där vita dammiga
omhängena hade länge förföljt honom i drömmen. Hans kinder liksom sjönko ihop. Hans haka föll ned. Han såg
ut som ett barn som vill brista i gråt. Men Adèle märkte det inte.
- Ja, här har du mig igen, sade hon nästan glatt. Nu tar vår sängkammare åter emot oss. Ingenting är förändrat
här. Det är precis som för två år sedan. Minns du hur rädd jag var, när jag smög mig ned för trappan, att min
man skulle höra mig? Hon skrattade föraktligt: -Jag hade ej behövt vara ängslig. Han sov, den drasuten. Också
sedan har jag ibland gått och lagt mig här. Då har jag inbillat mig att du ännu varit hos mig. Hela rummet har
varit liksom genomträngt av dig.
Han visste inte hur han skulle kunna avbryta henne. Han ville bara fort komma därifrån, och han drog sig försiktigt mot dörren.
Men när hon såg att han redan ville gå, blev hon alldeles förtvivlad. Tyckte han verkligen inte om henne längre? Hade hon så förändrats att han ej ville stanna?
Med ett litet hest rop kastade hon sig mot hans breda bröst. Han tog inte emot henne, lyfte inte sina armar för att röra vid henne, och hon gled ned på golvet. Hon slöt en sekund ögonen och tyckte att hon föll, föll. Eftersom han inte längre ville motta henne i sina armar och smeka henne med sina varma händer, skulle kärlekens eld sålunda för alltid slockna för henne? Det skulle inte finnas någon glöd mer för henne, inga kyssar mer? Hon skulle vandra i en kall värld, frysande därför att ingen man längre sträckte sig efter henne. Hon glömde att hon nyss haft unge Gotthard von Pahlen i sin famn och känt detsamma då, medan hon uppfört samma scen. Men den lilla ömhet hennes hjärta verkligen rymt hade hon skänkt Josef Wahlbom, och det andra hade hon blott gjort för att förbereda sig och göra sig skicklig till mötet med honom, hade hon ju sagt sig. Och nu rörde Josef henne inte. Men hon måste vinna honom på nytt! Allt inom henne reste sig emot detta kallnande och utslocknande.
Med en åtbörd, nästan rörande i sin fruktansvärda ödmjukhet och sitt brinnande begär fast den hos henne var så vanlig, strök hon med sitt torra hår mot hans knän. Han såg ned på henne. Det var som om en hund funnit sin herre och nu tiggde om hans barmhärtighet.
Men hon förmådde inte längre väcka några känslor hos honom. Han hade i grunden alltid fasat för henne och
velat fly henne. Endast denna kroppens horiska lusta, som inte fått utlopp hos någon annan, hade han för två år
sedan låtit gå över henne likt en höststorm som skakat dem bägge. Han hade då mötts av en kvinnas köttsliga
extas, sådan han aldrig förr erfarit. Han kunde ej glömma det och han hade svårligen försyndat sig, men hon
hade svept in sig i hans och sina egna ännu mera brinnande begår och kallat det kärlek. Nu trodde hon helt visst
att han på nytt skulle överlämna sig åt dessa orena famntag.
-Kom tillbaka i mitt tomma rum igen, kved hon. Du måste fylla det. Så länge har det varit tomt. Jag vill, jag
måste ha in dig igen.
Hon såg inte hans min av avsky. Talade hon om sitt eget sköte? Bjöd hon honom icke att på nytt fylla det, värma det? Hon visste nog tydligare ord för det, och han bävade för att hon skulle börja använda dem. Men hon talade kanske bara om denna kammare, som så länge väntat honom. Dock, hon själv hade ju också varit ett sådant övergivet rum. Nu skulle hon törhända be honom att stiga in i detta andra tomrum!
Förgäves lyssnade hon efter hans svar. Hon strök sig på nytt mot hans knän. Hon ville inte tro att han så helt glömt henne och vänt sig ifrån henne.
För att fa ett slut på det böjde sig Josef ned och lyfte upp henne. Men då snodde hon sig intill honom som en
orm. Hon slog sina armar kring hans hals och trugade sin mun på honom. När han då ej besvarade hennes
kyssar, tyckte hon att hösten med ens kom över henne. Nu var hon en gammal kvinna, vilkens famntag ingen
ville njuta. Det blev iskallt omkring henne. Hennes läppar slappnade. Hon tog åt sig sina händer och såg på dem.
De voro tomma skålar. Aldrig skulle de mera fyllas. Ändå ville hon inte släppa honom. Var hon verkligen så
gammal? Ännu var hon icke fyrtio år. Ännu borde hon kunna behaga. Men höstens tyngd var väl över henne.
Hon såg på honom med sina bleka ögon. Det blev en röd rand omkring dem. En rand av tårar och blod som ej
ville bryta fram. Och med ens längtade hon bort från arrendatorsbostaden, där hon bott i så många år. Hon
längtade bort från Eka, bort från denna frysande höstliga park. Hon ville inte längre gå omkring här. Nu när
Josef ej mera brydde sig om henne, hatade hon till och med detta deras rum som hon så vårdat sig om och som,
alltsedan han for, varit hennes enda tillflykt och hemliga fröjd.
Kanske föresvävade henne i detta ögonblick av förödmjukelse och ångest ett plötsligt begär att börja ett nytt
liv, helt olika det hon hittills levat. Något måste förädlas, bli nytt, skapas om! För första gången under alla dessa
år förstod kanske Adèle ända in i sitt väsens innersta hur hopplöst tom och förvirrad hennes värld varit. Och i
detta ögonblick, då hon insåg att hon för alltid mistat det enda som för henne varit dyrbart, tändes hos henne en
längtan efter förnyelse. Men hennes hjärta och sinnen voro ej synnerligen mottagliga för sådana
tankar. De kvävdes i hennes outhärdligt bittra besvikelse.
Äntligen lossade tårarna.
-Tag mig, grät hon hopplöst. Gör mig glad igen.
Josef sökte efter några tröstens ord. Alltid brukade han ju vara så redo med sådana. Men i dag kunde han ej
finna några. En gång hade deras kroppar varit förenade i hejdlösa famntag. Nu voro de främmande för varandra.
Herren hade gripit sin tjänare i mantelfliken och fört honom bort från denna onda kvinna och detta usla
förförelsens redskap.
-Jag måste allt gå nu, sade Josef oroligt. Han tänkte på att de andra kanske nu undrade varför han dröjde borta
så länge. Han tänkte också på Alexandra som sett så hätsk ut, när han lämnat henne.
-Gå? Skall du verkligen gå? eftersade Adèle. Hon grep famlande efter honom. Om han gåve henne om så blott
en enda kyss, skulle hon åter blomma. Hon väntade trots allt på den. Hon såg trånande på hans röda svällande
läppar som ej gjort minsta antydan att besvara hennes kyss för en stund sedan.
-Kom, sade hon och ville dra honom bort till himmelssängen. Här ha vi legat och haft oss så många gånger, du
och jag. Minns du inte, hur vi skrynklade lakanen och kastade oss över varandra? Vi skreko av lusta. Du
rosslade av njutning hos mig. Minns du inte?
Men Josef ryckte sig lös. Han stod inte ut längre.
- Sök Jesus, det är fru Holmströms enda räddning, sade han strävt.
Det blev rött för Adèles blick. Hon blinkade och blinkade, men det röda dansade som en fana framför henne.
-Djävul, tjöt hon med ens. Ut med dig då, din djävul!
Josef Wahlbom smög sig mot dörren och sprang nedför trappan. Han flydde allt vad tygen höllo. Han kunde
inte annat. I förstugan stötte han emot arrendatorn, som häpen betraktade honom.
-Å fan, skrek han plötsligt till, som han brukat göra på den tiden innan han blev omvänd och frälst. Han
skyndade sig att översläta: - A, jag menar förlåt, förlåt mig! Gud give Holmström och oss alla sin nåd och
förlåtelse!
Bad han Gud om förlåtelse för att han åkallat Satan i samma ögonblick han flydde ur hans garn, eller bad han arrendatorn om ursäkt för att han ägt hans hustru och för att han nu avskydde henne mer än någonsin? När han ilade hän över gården, svepte han noga om sig sin vida ulster, som om han sökt skydda sin kropp för den galna kvinnans angrepp.
Däruppe i rummet med himmelssängen stod Adèle kvar. Hon famlade med tomma händer i luften. Hon längtade efter något att gripa efter och riva i. Till henne hade alltså hösten verkligen kommit. Hon hukade sig ned som lurade hon på något. Alltjämt var det röda skimret framför hennes ögon. Hennes eget besvikna rasande blod hade skjutit i en brusande flod upp mot hennes ögon. Det susade för hennes öron. Händerna vredo sig spasmodiskt.
Med den magra kroppen spänd som en båge tassade hon omkring i rummet. Med handflatorna kände hon på
kommodens glatta yta. Hon rörde vid handkanna och tvålkopp. Nu var hon vid skrivbordet. Också det rörde hon
vid. Hon såg inte den strålande dagen som blänkte så vackert mot fönsterrutan. Det var som om hon ej kunde
förmå sig till att fatta att han, som en gång varit hennes eldige älskare, försmått henne och flytt ifrån henne. Hon
tyckte att han ännu fanns överallt här i rummet. Det var som om hon snuddat vid hans hud, då hon tog på
möblernas ytor. För henne hade detta rum blivit till kolportören Josef Wahlbom, blivit till hennes älskare. Varje
gång hon gått upp hit hade det varit som att gå till ett möte med honom. Han hade spunnit sin hud omkring bord
och stolar. Luften hettade av hans andedräkt. Nu rätade hon upp sig och såg sig omkring. Så förvreds hennes
ansikte som om hon smakat på något outsägligt beskt. Långsamt som om en kall sten sjunkit ned i hennes sköte
förnam hon det äntligen. Josef hade glidit ut ur hennes liv. Stenen pressade mot hennes sidor. Det var som om
den pressat ur henne alla de lystenhetens och begärets ångor som rykt och bubblat inom henne. Händerna blevo
klibbiga av dem. Hon var icke längre åtrådd. Ingen begärde henne mera. Ingen skulle kasta sig intill henne och
tigga henne om att hon skulle ge sig. Det var höst. Allt vissnade ned. Hon också. Hennes man avskydde henne.
Om hon hade haft några barn, skulle de nu varit omkring henne. De skulle värmt hennes knän, viskat omkring
henne. De skulle ha höjt små klara röster, liksom fågelungars skrin, i rummen. Men hon hade inte velat föda,
också i det hade hon förött sitt liv.
Hennes händer grävde mot hennes arma bröst.
-Jag dör, viskade hon. Jag dör.
Ja, det kändes sannerligen som döden. Den enda lycka hon erfarit var den köttsliga extasens lycka, njutningen av att brinna mot en mans lemmar. Nu när detta förnekades henne fanns det ingenting kvar. Kunde hon finna andra män, sådana ungdomar som Gotthard von Pahlen kanske? Nej! Nej! De skulle känna det i luften omkring henne att hon var försmådd. Kastad åt sidan! Hennes ögon skulle tala om det för dem. Dessa två år hade hon trott sig vara älskad. Hon hade haft minnet av stunderna med Josef att passa på. De hade närt henne, hållit henne uppe. Nu föllo också de samman. Ingenting fanns kvar därför att han med avsky vänt sig bort ifrån henne. Höst! Ingenting är så förfärligt som en liderlig kvinnas höst - när brunnarna torkat upp och törsten ändå finns kvar.
Adèle smög sig fram till spegeln. I glaset såg hon sitt tärda ansikte. Hon hatade det: den bleka smala munnen, ögonen som hade fått djupa skuggor omkring sig. Och nu skulle här firas bröllop, två bröllop, dubbelbröllop. Tvenne sälla par skulle vigas i kyrkan, och hon var bjuden med på festen hos fru Betty von Pahlen på Ekereds säteri. Hon hade låtit sy sig en bröllopsdräkt bara för detta tillfälle. Skulle hon inte se ut som en vålnad i den? Och allt som var kvar hos henne var nu denna svidande avundsjuka mot alla andra, mot alla dem hon trodde lyckligare lottade, vilken alltid värkt inom henne. Nu blåstes den åter upp inom henne. Den blev till en ond böld som smärtade bara hon vågade röra sig. Också hon kunde ha gift sig med en fin och bildad man, men hon hade i stället kastat bort sig på den simple arrendatorn, den knölen. Nu skulle hon sitta som ringaktad gäst vid andra, så ojämförligt mycket obetydligare kvinnors bröllop med dylika bildade och fina män.
Plötsligt dök Alexandra Vind Frijs' ansikte upp ur denna bolmande rök av känslor och tankar. Hon hade sett ut som om hon haft någon slags rättighet över kolportören Josef. Ja, hade hon inte rent av försökt hindra Adèle att komma fram till honom därnere vid grinden? Det fanns säkert en annan kvinna bakom detta förräderi, kanske var det just den där långa med den skarpa näsan? Därför var det Josef blivit kall för henne! Det var som en liten tröst att den där kvinnan var ohyggligt ful och mycket äldre än Adèle själv. Hade han kanske också haft andra? Han såg inte ut att ha lidit någon brist på kärleksnöjen och kyssar. Han ångade ju riktigt av dem. Strax retades hennes inbillning. Nu såg hon honom i famnen på en ung flicka. Sällsamt: hon njöt av det. Han lade armen om hennes liv. Flickan skälvde av lust och även av blygsel. Han löste hennes kläder. Nu voro de här -här i himmelsängen. De kröpo intill varandra. De kysstes.
Adèles blickar föllo med ens mot sängen. Hon sprang fram med ett skrik. Hon ryckte och drog i de vita gardinerna som dolde bädden, fallande i mjuka vingar över den. En gång hade de där skrymtaktiga skynkena gömt henne och Josef Wahlbom. Adèle fastnade med händerna i dem. De voro som levande väsen. De ryckte, de slingrade sig om hennes handleder. Adèle kämpade vilt med dem. Med ett skärande krasande ljud som lät som ångestsuckar sletos de nu loss från stången som hållit dem uppe och sjönko ned på sängen i en pösande hög.
Adèle såg på de nedfallna gardinerna med ett ont triumferande leende. Där lågo de. Hjälplösa sågo de ut, bleka, nej sjaskigt grå och använda som övergivna kvinnor. Hon kastade sig raklång över dem, sjönk in mot dem, inandades deras lukt av gammalt damm och ingrodd smuts. En spindel kröp lurande fram, men hon märkte det inte. Hon hörde inte heller att arrendatorn öppnade dörren och tittade in på henne. Han brukade aldrig gå dit upp. Men nu hade han hört bullret och sprungit uppför trappan.
Han såg tyst på Adèles skakande rygg. Men han gjorde ej en rörelse för att gå fram till henne.
Den underbara gyllene höstdagern spelade och lekte därutanför fönstret. Arrendatorns ögon glimmade till. Så
stängde han försiktigt dörren och gick långsamt nedför trappan som så ofta knarrat, då Adèle smugit sig utför
den efter sina kärleksnätter med kolportören Josef Wahlbom.
