Det var skönt och gott att från höstdagen därute stiga in i den bortgångne Hans' rum, där en präktig brasa brann.
Damerna gingo upp i sängkammaren för att lägga av sig sina kläder. Men Adèle trängde sig framför de andra
till spegeln, där hon noga granskade sitt ansikte och sin dräkt.
-Så ungarna tjöto, sade hon liksom förnöjt med sin hesa röst. De kraxade bestämt olycka!
Hon höjde sina magra axlar ur den ljusa klänningen. Brudarna vågade sig inte fram. De tyckte att skuggan av en vålnad dröjde kvar i spegelglaset ännu sedan Adèle avlägsnat sig från det.
Dora kastade en skygg blick omkring sig i sängkammaren. Där stodo ännu två sängar tryggt bredvid varandra
som när Hans levat. Betty hade ej kunnat förmå sig till att flytta bort hans säng. Även hans porträtt stirrade med
trötta ögon från en hylla. Dora stod en stund och såg på det. När hon vände sig om, mötte hon Adèles forskande
ögon. Ja, Adèle var överallt denna dag. Hon kände en upphetsning över detta bröllop som fick henne att frysa.
Hennes händer voro iskalla.
-Varför inte jag? tänkte hon emellanåt. Ett sådant bröllop, en sådan fest borde varit för mig!
Och när hon kom ned till herrarna, gled hon tätt intill Gotthard von Pahlen, som skänkte i värmande toddar åt
dem. Han såg på henne obehagligt berörd.
-Vad vill du nu igen? frågade han lågt. Hon skrattade.
-Du glömmer mig väl inte? sade hon bara och vred på sig.
Han stirrade på hennes nakna hals och axlar. Mot dem hade han vilat. Han gjorde en grimas och skakade på sig
så att en del av den svaga toddy han blandat åt sig själv stänkte på henne.
-Du förstör ju min klänning med ditt blask, sade hon då.
Hertha Ehrencreutz höll fast i Tages arm. Det var som om hon varit rädd att han skulle gå ifrån henne till Petra igen. Hon hade ett uttryck av snipig högfärd i sitt ansikte. Petra, som från ett hörn betraktade henne, tyckte att hon åter kände den där doften av röda nejlikor komma emot sig. Hon mindes buketten som bringat sitt budskap till henne och Tage däruppe på Johan von Pahlens vind.
Elias Vanselin studsade nätt trippande omkring i rummet. Slutligen hamnade han framför en länstol. Djupt
insjunken i den hade greve Gusten somnat, trött av de sista dagarnas ovana uppträden, klunkarna i pluntan och
de nyss tömda mörka toddarna. En brudgum helt förbi, innan hans mödor ännu begynt! Myrtenkransen i hans
knapphål höjdes och sänktes med hans suckande andetag. Elias stack sitt runda lilla finger mot grevens
skjortbröst.
-Pip, sade han med sin späda röst.
Då öppnade greven sömnigt ögonen. Han såg Elias framför sig och log åter hemvant som om de befunnit sig i
hans sängkammare. Men hans pupiller vidgades hastigt, när Agda nu gled fram mellan honom och Elias i sitt
långa släp. Under slöjan lyste hennes ögon som svarta stjärnor. Han sträckte ut sin korta oviga arm och tog
hennes hand klumpigt i sin.
- Grevinna af Sauss, sade han högtidligt.
Då rodnade hon och slog sig ned på stolskarmen.
Betty lät som vanligt vänta på sig.
Frideborg som sökte Stellan träffade i stället på Bernard Landborg. Det högg till litet i hennes hjärta, då hon
såg honom.
-Du är en sagolikt vacker brud, sade han. Esmeralda som brud! Singoalla inför altaret!
Men mellan honom och Frideborg som stod där i slöja och krona gled åter hans syster Stannys ansikte. Det var litet blod vid hennes tinning. För hans skull hade hon skjutit sig. Kanske även därför att hon anat hans historia med Frideborg. Då tog han ett steg tillbaka. Också i hans hjärta gjorde det ont. Det var som om livet runt omkring honom plötsligt stelnat. Det tryckte mot hans lemmar. Alla ögon han mötte hade Stannys blick. De sågo förebrående på honom. Du har svikit oss, tycktes de säga. Men det var bara Frideborg som stod där framför honom med huvudet på sned och bedjande ögon. Då vände han henne beslutsamt ryggen.
Nu kom Betty. Hennes kinder voro röda av brådskan. Hon kom fram till sin far och viskade i hans öra att nu skulle man gå in till bordet. Gamle Benno reste sig mödosamt och tog Bettys framsträckta arm. Så gingo de in par om par.
Tage hade hastigt skyndat fram till Petra. - Vill du sitta bredvid mig? sade han.
Han såg inte Adèle som strök omkring honom. Men Petra blev blek och mindes, hur Adèle ropat i hennes salong att hon visste att Tage Ehrencreutz varit hennes hemlige älskare.
Salen strålade av ljus. Mitt på bordet höjde sig en krokan som Lilian haft med sig från Stockholm.
När alla äntligen voro placerade, brudparen bredvid varandra med Lilian, Peter, grevinnan af Sauss och kyrkoherden på ömse sidor om dem, reste sig Peter, sedan vinets slagits i, för att å Bettys vägnar önska gästerna välkomna.
Stackars Peter! Hån stammade alltid i förvirring och leda över att behöva stå upp och tala. Han avskydde det. Nu liksom i somras hos bankdirektör Landborgs sökte hans irrande ögon någon plats att vila på, och åter, liksom då, fann han Angelas ansikte. Men medan han beredde sig att börja, tyckte han att Angelas vackra ansikte nu hade blivit ett annat. Det hade förändrats, men han visste ej, vari förändringen bestod. Hon såg allvarligt tillbaka på honom - liksom undrande. Och plötsligt slog det honom att den lilla Angela ej mer såg ut som en helt ung flicka. Hon hade blivit kvinna, och det gjorde honom på något sätt sorgsen. Barnen hade växt upp, och han var på väg att bli gammal. Det var som om livet med brusande fart visslade förbi honom, ett tåg som skyndade till nästa station, och snart skulle det för honom, Peter, ej längre finnas någon station att stanna vid. Han skulle slungas rätt ut i ett ändlöst mörker.
Han tog ett stadigt tag i bordskanten och började, fattande sig helt kort. Han hoppades, yttrade han, att dessa
nyss instiftade äktenskap skulle bli lika lyckliga som hans och Lilians varit. Bättre kunde han ej önska dem,
tillade han så med en alldeles ofrivillig grimas.
-Ack nej, mumlade Josef Wahlbom fromt.
Stellan flinade. Alla höjde glasen. Så blev det tyst. Lilians ögon sökte ängsligt Alexandra. Men när hon nu såg hur Alexandra brann av åtrå efter predikanten och likt ett sjukt djur flyttade sig närmare och närmare hans feta kropp, medan hennes händer famlade efter hans hand på bordduken, tappade hon plötsligt sitt upplyfta glas så att vinet i en smal ström sipprade över bordduken.
En husjungfru var genast framme och torkade upp det. Men Lilian satt sedan och betraktade fläckarna, som om de förrått något som fanns inne i hennes eget hjärta. Men Alexandra såg ej ens åt hennes håll.
Nu flöt pratet ut i rummet. Macson, glad av vin och mat, höjde sin stämma, den smattrade som en flaggduk smäller mot en stång. Arrendatorn både inte varit på Ekered på middag sedan den hösten han varit där med Petra. De hade då gått hem i mörkret arm i arm och kanske just den gången förstått att de höllo varandra kära. Han betraktade förstulet Tage Ehrencreutz. Hade den där mannen ägt Petra? Arrendatorn kände sin egen underlägsenhet. Nej, nej, sådan var inte han - elegant med behagligt sätt och förstånd på hur man skall ta en kvinna. Han märkte att också Adèle såg åt Tage Ehrencreutz’ och Petras håll. Han var nästan rädd att bon skulle ropa något åt dem. Han levde i en ständig skräck numera för att Adèle skulle uppföra sig illa. Hans bägare var rågad, och den skulle ej kunna rymma mera. Han förstod att predikanten nu också övergivit henne. Men han hade ej tyckt synd om henne, när han sett henne ligga och skrika däruppe i himmelssängen. Fortfarande, och allt oftare, önskade han att han kunde döda henne. Det skulle göra ett slut på alltsammans. Då brukade han betrakta sina händer, vägande dem om de vore starka nog. Ja, de voro starka.
Då Petra sneglade mot honom, lyfte han med en tafatt åtbörd och rodnande sitt glas mot henne. Petra böjde sig litet fram för att kunna se honom riktigt. Där de sutto så stilla och blickade mot varandra utan att någon annan observerade dem, tyckte de att skogen kring Eka åter susade över deras huvuden. Deras ögon blevo milda och sorgsna som djurs ögon. Mitt i sorlet på denna bröllopsfest ville deras hjärtan och sinnen åter komma till tals med varandra. Men Tage Ehrencreutz lutade sig nu över Petra, och hon satte hastigt tillbaka sitt glas.
Angela hade fatt sin plats mellan Kiss Nilsson och Elias Vanselin. De hade ingenting att säga henne. De hade
sällan någon längtan att konversera unga damer. Därför lutade de sig ibland över hennes axel och viskade med
varandra. Angela kände sig obehagligt berörd av att deras andedräkt flämtade henne i ansiktet. Hon såg vädjande
på lille Benno Levin som satt mitt emot henne. Han var upptagen av att äta. Han var så förtjust i god mat. Och
hans små snälla bleka ögon lyste av belåtenhet. Nu hade åren gått, och barnen voro själva gamla och hade egna
barn. Han kunde ej se något fel med dem. Han betraktade glatt Svens vackra ansikte, och han konverserade milt
med Bess, som ännu blek efter sitt lidande, satt på andra sidan om honom.
-Du skall få se att du snart får nya friska barn, sade han mysande och lade sin hand över hennes. Då log hon
glatt, men såg med en rysning bort mot Jacob Levin som om han varit en tjuv som stulit något ifrån henne.
Nu skruvade den lille kyrkoherden på sig. Han reste på sig och sträckte händerna mot bordskanten. Hans händer voro grova, ty trots sin höga ålder deltog han ännu gärna själv i arbetet i sina potatisland.
Kiss såg leende på dessa händer och lyfte sina egna, vilkas naglar blänkte av manikyrfernissa.
Kyrkoherde Morots tal var inte långt. Han var ingen talare. Men han lyckades ända flika in en hel massa bibelspråk, och hans stämma chevroterade, liksom slagrörd av andakt. Greven räckte honom sin hand och tackade honom, medan hans irrande blick fastnade någonstädes uppe i takkronan.
Hela tiden satt Betty med ett stelnat leende kring sina fylliga röda läppar. Hon kunde inte hjälpa att hennes blick hängde vid Dora. Varje rörelse den eleganta löjtnantsfrun gjorde fick Betty att tänka på Hans. Så hade hennes händer fattat om honom, så hade hon leende böjt sig fram mot honom med den frestande mjuka barmen, som inbjöd honom till vila och glädje. Och Betty lyssnade som om hon hört Hans' steg därute på gårdsplanen. Skulle han aldrig komma tillbaka igen? Ännu sedan han dött hade hon ju ägt minnet av honom. Men nu... Hon märkte nog att Dora inte heller var glad. Hennes ögonlock voro röda av gråt. Jacob böjde sig fram mot henne, men hon undvek ständigt hans blickar.
Löjtnant Macson hade en stund oroligt skruvat sig på sin stol, nu knackade han bullersamt i sitt glas och reste
sig så häftigt att han höll på att ta överbalansen. Han ville tala. Alla sågo på honom med en viss ängslan. Han var
naturligtvis långt ifrån nykter och stod där bredbent vacklande betydligt. Knapparna i hans uniform blänkte
som kattögon. Sabeln skramlade skrytsamt vid hans sida.
-Mina damer och herrar, sade han som om han tänkte hålla en föreläsning.
Frideborg fnittrade i sin servett. Macson gav henne en rasande blick. Grevinnan af Sauss lutade sig blek
tillbaka mot stolsryggen. .
-I dessa dagar, trumpetade löjtnant Macson, ljuder i mitt öra, i mina öron, vill jag säga, ty jag har två, ett rop:
Till Tyskland, till Das grosse Vaterland! Alla vi riktiga svenskar längta dit. Vi brinna av blodtörst att hämnas på
dem som vilja gå dess ära för när. Vi officerare vänta på order. Men det kommer ingen order! Dock stå vi
beredda.
Han gjorde en lätt överhalning, men rätade på sig.
-När mobiliseringen stod för dörren, fortsatte han högtidligt, hörde jag att de unga män som sitta här ej fingo
rycka in. De voro kronvrak. Jag tänkte då: De komma ej att finna sig däri. De skola på något sätt visa att de äro
svenske män ändå. Och nu, mina damer och herrar, äro de på väg till Tyskland, medförande svensk lösen, låt
vara tills vidare blott upplyst av konstens facklor.
Och ej såsom kronvrak fara de. Ingalunda. Nej, nej, de fara som brudgummar, friska i kärlek, manhaftiga, redo
att göra sin insats, redo att rycka in . . .
- Men inte ut i kriget, observera det! mumlade Stellan.
-Ja, observera det, instämde den läspande Kiss. Vår Svenska Lösen, Värnamobaletten, det är en kabaré, en
artistkabaré, förstår du, Osborn.
Löjtnanten hörde inte på honom. Han sträckte ut sin arm i en vid gest.
- Hälsa dem alla därnere! ropade han med grötig röst, hälsa dem att Sveriges officerare säga såsom era brudar
säkerligen säga: Vi vilja låta vårt blod för er! Hälsa dem särskilt från mig, Macson!
Han förmådde inte mer. Vinet och rörelsen stego upp i hans ögon och blevo till tjocka tårar som runno utför kinderna. Någon dunkade honom välvilligt i ryggen. Jacob Levin skrattade bistert. Dora blygdes över sin mans fruktansvärda fylla och sänkte sina tunga ögonlock.
Men knappt hade det åter blivit någorlunda lugnt vid bordet, förrän Josef Wahlbom harklade sig och steg upp.
- Stämningen är krigisk, sade han med välljudande röst, men jag vill ändå, om herrskapen tillåta, sjunga ett par
små sånger, som kunna föra våra brudars tankar till de himmelska ängarna.
Och han sjöng, först litet långsläpigt:
Här i ett torrt och törstigt land
här är din brud ej hemma!
Här går hon tryckt utav hyddans band
och, fast av ordet styrkt ibland,
medan dagarna ila,
har hon ej här sin vila.
Känns det ock stundom lugnt och gott,
här är din brud ej hemma!
Nej, hon vill hasta, ja hasta blott,
tills hon det goda landet nått,
som Gud skall henne giva,
där hon får evigt bliva.
Dagar komma och dagar gå:
här är din brud ej hemma.
En gång likväl skall för henne slå
ljuvlig och kär en timma då
hemmets port sig upplåter
och sig ej sluter åter.
Då vad fröjd, o min Jesus kär,
då, då är bruden hemma!
Då får hon skåda dig, som du är,
och dig för evigt bliva när
samt med ej tröttad tunga
härligt din nåd besjunga.
Därefter, på en raskare melodi:
Få vi mötas i den staden,
som är byggd av Herren Gud,
strålande i himmelsk klarhet,
likt en brud uti sin skrud?
Mötas vi, mötas vi,
mötas vi på andra stranden,
mötas vi på andra stranden,
där vår själ är frälst och fri?
Få vi möta Herren Kristus,
när han hämtar hem sin brud,
få vi sitta uppå tronen
och för evigt lova Gud?
Mötas vi, mötas vi,
mötas vi på andra stranden,
mötas vi på andra stranden,
där vår själ är frälst och fri?
När han kom till sista versen såg han ej mera middagsgästerna, Han levde åter i Herren. En Herrans vandringsman och ödmjuke tjänare, som längtade bort mot stilla vatten, vari Guds härlighet speglade sig.
Grevinnan af Sauss' ögon hade börjat glänsa. Hon visste att här fanns trösten. Sitt stackars förstörda liv ville hon kasta av sig och knäböja inför den som tog all sorg och synd på sig. Hon sökte sin son Gusten, och en sekund såg hon honom åter sådan han var - en ömklig brudgum med lallande tunga och svullna lemmar. Hade han icke genast med skakande hand höjt sitt glas, så fort den gode Josef börjat sjunga om det "torra och törstiga landet"?
Varför skymtade denna dag ständigt hans och hennes gemensamme far, den gamle skörlevnadsmannen och vindrinkaren, för henne inre syn? Det var väl därför att den alltid gjorde det. Men så försvann åter den nuvarande Gusten, och den vackre unge Gusten, vars bild hon bar i sitt hjärta, trädde fram ren och med strålande blickar. Då suckade hon av lättnad.
Den vördade gamle kyrkoherde Morot, som erfor en viss avund inför sin lekmannakollegas triumfer, reste sig
nu åter mödosamt, och fortfarande darrade och skälvde hans röst som en slagrörds eller ett litet barns:
-Våra brudar, sade han, vår blida grevinna Agda af Sauss och vår väna och dyrbara fru Frideborg von Pahlen
ha nu av vår välmenande Josef Wahlbom fått något att betrakta i sina hjärtan. Nu vill jag i min tur läsa en psalm
ur vår gamla svenska psalmbok för vår käre broder i Kristus greve Gusten Värnamo af Sauss som i dessa dagar
blivit upptagen i vår lutherska gemenskap efter det jag själv meddelat honom en, såsom jag kunnat
konstatera, ganska tillfyllestgörande kristendomskunskap. Förut hade vår unge broder greven ju endast undfått
dopet och närmast tillhört den papistiska villfarelsen. Det är tio Guds bud satta i gammaldags skröpliga rim som
dock skola hjälpa broder Gusten att åtminstone för i afton fasthålla vad han inhämtat av vår beprövade och
stadigt grundmurade lära.
Och kyrkoherde Morot läste med sprucken stämma:
Dessa äro de tio bud,
som oss gav själver Herren Gud,
genom Mosen sin tjänare tro,
uppå det berget Sinai.
Kyrie elejson.
Jag är din Herre Gud allen,
håll dig från andra Gudar ren,
till mig skall stånda all din lit
och älska mig av allo flit.
Kyrie elejson.
Guds värdiga namn missbruka ej,
ditt tal skall vara ja och nej.
låt intet fåfängt gå av din mun,
men hedra Gud av hjärtans grund.
Kyrie elejson.
Här gjorde kyrkoherde Morot en liten paus och sade, och det illfundiga uttrycket i hans ansikte stod i en
egendomlig motsats till den vibrerande lindebarnsrösten:
-Ja, nu ta vi ett litet hopp över tredje budet som säger att greve Gusten icke får arbeta på Guds sabbats dag, ty
det gör greve Gusten kanske inte på vardagarna heller. Och så komma vi till de viktiga fjärde, femte och sjätte
buden:
Fader och moder i vördning halt,
dem du hedra och hjälpa skalt,
så skall du länge leva få
och det skall allt väl med dig gå.
Kyrie elejson.
Dräp ej med tunga eller kniv
och gack ej efter en annars liv.
Lägg bort hat och hav sakta mod,
var också dinom ovän god.
Kyrie elejson.
-Nu komma vi till det sjätte budet, greven! sade kyrkoherden, och hans blanka knappar till ögon blänkte oroande:
Du skall ock ej bedriva hor,
därefter kommer plåga stor.
All okyskhet driv ifrån dig,
hon haver skam och blygd med sig.
Kyrie elejson.
Kyrkoherde Morot avbröt sig och sade: -Se nu är det så, att av den här verskatekesen finns det även en annan version, och eftersom det ligger sådan vikt vid att vår käre unge greve inte skall dräpa och inte göra hor, så tror jag att jag drar de här buden också i den versionen. Då blir det så här för femte budet:
Din nästa du ej dräpa må,
förtörna, hata, skymfa, slå.
Du önske ej din oväns död,
men honom hjälp i all hans nöd,
I sjätte budet låter det bara olika i slutet, som i den här andra formuleringen anbefaller greven att tänka på sin unga hustru:
Din äkta maka hav rätt kär
och fly allt det otuktigt är.
Nu komma vi till sjunde budet, greve Gusten:
Du skall ock allan tjuvnad fly,
fals, flärd, ocker, bedrägeri.
Den fattige du gör bistånd,
utav ditt gods och milda hand.
Kyrie elejson.
-Ja, slutade helt plötsligt kyrkoherde Morot, vi få ju inte begära att greven med en gång skall kunna lära sig hela katekesen på det här sättet. Men nog kommer greven redan i kväll att se att det är lättare att göra saken per vers. Och därmed vek den gode kyrkoherde Morot försiktigt undan sina rockskört och satte sig lika varsamt. Han småskrattade för sig själv som om han sagt något }roligt som bara han själv begrep. Av artighet skrattade dock alla med.
Men den store sångaren Josef Wahlbom hade fått blodad tand och ville icke finna sig i att försvinna ur
medelpunkten för uppmärksamheten. Skyndsamt, för att icke bli förekommen, sprang han åter upp och sade:
- Nu skall ock var vän herr Stellan hava några ord med på den väg han i afton anträder. Den psalm jag för hans
räkning vill sjunga heter "För en fattig yngling"....
Härvid blängde Stellan argt, och även Lilian såg mycket kränkt ut. Josef ändrade sig då flinkt och fortsatte
oförtövat:
-Men det namnet passar ju inte alls in på herr Stellan som vunnit en sådan skatt. Jag vill därför kalla den "En
ynglings väg" och ber herr Stellan att noga besinna dess maningar.
Så sjöng han:
En prövad Josef finner
rättsinnighetens lön,
en David segren vinner
med tillförsikt och bön,
Gud styrker Eleasar,
som from från ungdomsår
för våldets slag ej fasar,
men blott för samvetssår.
O Gud, min Gud, du bliver
den samme som du var,
och mig du även giver
ett lika hult försvar,
och mig mitt bo bereder
och bryter mig mitt bröd,
när from till dig jag beder
och varder som du böd.
Mig dertill nåd förunna,
ty, Herre, utom dig
hur skall en yngling kunna
ostraffligt gå sin stig?
Gotthard viftade nu med ett papper. De lagrar pastor Wahlbom och kyrkoherde Morot förvärvat sig, den förre
med sin sång, den senare med sin uppläsning, lämnade honom ingen ro.
-Jag har skrivit några verser, sade han, som jag kallat för "Agda och greve Gusten". Det brukar ju vara något
humoristiskt vid sådana här tillfällen, och jag har därför försökt att göra dem litet skämtsamma. Men jag hoppas
att varken brudparet självt eller någon annan skall ta illa upp. Jag hade tänkt mig att Agda en natt frampå
vårsidan kommer ut på terrassen på Hönsekind och där plötsligt överraskar Gusten halvt insomnad
tillsammans med sina forna kumpaner. Nu läser jag:
Som en tigrinna som fann det på tiden
att från ungmöskapet bli fri,
sprang vår Agda i randigt siden
ut på Hönsekinds slottsgalleri,
där sifonernas fräsande floder
begöto dess marmorstoder.
Där satt Gusten vid skotska likören,
men hans mannakraft den var stum,
och fåfängt Elias, dansören,
och fåfängt Kiss Nilsson med "skum"
försökte att liva guden,
Eros med kärleksbuden.
Lik det hetaste av fantomen
feberns drömmar ge i kall höst,
slöt då Agda hans slaka abdomen
tätt mot de spända bröst.
Och då klang det från bundna strängar
som en sång över vårgröna ängar.
Det blev isande tyst. Damerna funno Gotthards inlägg så dumt att ingen ens rodnade och alla endast förargade
sig. Ledsnast såg Betty ut, hon tyckte att Gotthard riktigt skämde ut sig. Bara Stellan och Frideborg fnissade
litet.
-Den ingår i en diktcykel som jag hade tänkt kalla "Greve Heliogabalus och tigerkatten", sade Gotthard liksom
förklarande. Men ingen tyckte att det var någon förklaring.
När krokanen äntligen bjöds omkring, inträffade det något. Den hade just kommit till Adèle. Hon försökte
försiktigt lossa en bit, men hon måste ha tagit i för hårt med sina magra fingrar, och plötsligt störtade krokanens
sockerbrud och sockerbrudgum ned på hennes tallrik och gingo i bitar. Ja, de lågo där med avslagna huvuden,
och den röda lilla brudbuketten med en späd hand omkring sig rullade över på duken.
-Nu sprack ändå bruden och brudgummen också, hörde de Adèle säga med sin hesa röst.
Alla sågo åt hennes håll. Hon hade blivit kritvit i ansiktet. Vaggande av och an med sina nakna axlar och bara
magra armar sköt hon med ens sin stol från bordet. Hon samlade ihop bitarna från sin tallrik, och med dem i
händerna gick hon runt bordet, på tå som om hon varit rädd att störa tystnaden som uppstått. När hon kom fram
till de levande brudparen, lade hon ett litet stycke av det söndriga sockerbrudparet på deras tallrikar. De
stirrade förvirrade ned på en arm, ett ben eller ett huvud som kommit på deras lott.
-Var så goda, mina herrskap, sade Adèle med ett slags hemsk artighet. Var så goda, det är litet spillror bara. Jag
kan ju inte hjälpa att det gick i kras.
Så böjde hon sig fram och lade brudbuketten av socker på Bettys tallrik. Hennes hand darrade. Hon hade
druckit ganska mycket champagne.
-Var så god, viskade hon. Kärleken får man dela, både de dödas och de levandes.
Betty såg förskräckt upp. Visste Adèle om Hans och Dora? Kunde hon ha lyssnat och förstått? Ja, överallt
lyssnade hon och snokade som en råtta. Men Adèle smög nu fram till Gotthard.
-Här har du, lilla raring, sade hon med ett skratt, och tack skall du ha för dina trevliga verser.
Och en sista bit hon kramat i handen av det förolyckade brudparet halkade nätt ned på hans tallrik.
Han grep om hennes handled för att tvinga henne att tiga, men hon skrek till, hest och sprucket:
-Och tack också för sist, du Gotthard. Litet av den högfärdiga von Pahlenska blodsaften har jag ändå fått suga i
mig. Du var inte så fin som nu just, där borta i ödestugan.
Dora blickade upp. En rodnad flög över hennes ansikte. Ödestugan! Allas vägar tycktes till sist leda dit! Hon
hörde dörren knarra. En iskall vind från det förfallna rummet där borta slog henne i ansiktet. Adèle märkte
genast Doras min av förskräckelse.
-Är det kanske fler som varit där? ropade hon ut.
Men ingen svarade henne. Hon mötte Jacobs blick och mindes att även honom hade hon tiggt om litet kärlek
och värme. Josef, Gotthard, Jacob! Ingen ville mera se åt henne ens! I hysteriskt raseri slog hon sig då med
knutna händer för bröstet, vacklade till och sjönk ned på mattan.
-Kärlek, rasade hon, tuggande på orden, medan hon hytte med armarna omkring sig. Ni älska så det rinner om
er, och till sist sitta ni ändå där med bara ett trasigt huvud och ett naket ben i handen.
De andra rusade upp från bordet. Hennes kropp ryckte som vred hon sig i en vällustig kramp. Hon slog armarna omkring sin kropp, liksom famnade hon i högsta extas sig själv. Arrendatorn sprang fram för att hjälpa upp henne, men han fick på länge inte något tag. Det var som om dessa ryckande lemmar och denna tuggande mun uppfört en vidrig parodi på kärlekens hemligaste lekar. Agda smög sig förskräckt intill sin brudgum, men när hon såg hans gapande mun, där tungan låg slapp och liksom död innanför tänderna, ryggade hon tillbaka. Frideborg grät högt. Hon tyckte att hon fått smuts på sig, men när hon skulle fatta Stellans arm, var han icke där. I stället stödde hon sig mot Bernard Landborg, som med ett egendomligt gubbaktigt utseende stod och beskådade uppträdet.
Medan arrendatorn, röd i ansiktet av blygsel, omsider lyckades få Adèle upp, satt grevinnan af Sauss och viskade för sig själv.
Åter såg hon för sig den vidrige gubben som varit hennes far och älskare, och hon började tyst och bittert gråta.
Arrendatorn drog nu Adèle mot dörren.
-Jag får be om ursäkt för. .. för henne, sade han stammande.
Han hade tänkt säga "min hustru", men kunde inte få orden över sina lappar. Så forslade han ut henne, och dörren slog igen bakom dem.
De andra satte sig åter. Men ingen hade längre lust att smaka på krokanen. Alexandra höll hårt fast Josefs händer mellan sina. Hennes näsa var eldröd och sken som en lykta. Stellan hade råkat i ett olyckligt skratt som han ej kunde hejda. Greven bara stirrade framför sig, hjälplöst som om han fått slag.
Angela såg från den ena till den andra med mörka ögon. Det var som om det nyss timade uppträdet plötsligt rivit bort maskerna från allas ansikten. Där sutto nu dessa slappa brudgummar bävande, som om de med ens fått se sin egen kärleksnatt uppföras framför sina ögon. De kunde inte älska, endast rulla sig i maktlöst begär på golvet. Och brudarna makade sig ifrån dem som om de förstått detta och nu sutto här med bara trasiga spillror i händerna.
Agda kände sig illamående. Denna bröllopsfest gjorde henne sjuk. Hon kände Bells ögon vila på sig. Hon försökte undvika dem. Bell log envist. Vem log hon åt? Åt Agda som beredde sig en dylik bröllopsnatt? Åt den vackra Frideborg, som sålts bort till en löjlig narr av den, som gjort henne havande? Eller åt Angela som bar på en förrymd mans barn under sitt hjärta?
Men Angela steg upp och smög sig ut ur rummet. I tamburen tog hon sin kappa och hatt och skyndade därifrån
ut i mörkret.
