Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Sven Anér died in 2018, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PALME-nytt
Med hur
liten vishet
världen styrs...
En dyster lista
en dag i maj
Torsdagen den 9 maj meddelar Folksam att
900 anställda måste gå. Annars blir det för
dyrt att ge försäkringstagarna den service
de har rätt att fordra. Samma dag meddelas
att Scania numera bygger sina lastbilar via
robot, varför 700 måste gå. Ju fler som
vill ha försäkringar och ju fler som vill
köpa lastbilar desto färre vanliga levande
människor går det åt.
De människor som finns kvar i hanteringen är
välbetalda. De odlar ärter som plöjs ner i marken,
de döper sin normala livsföring till representation,
de skickar kanoner till Östtimor, de sextrakasserar
läkemedelskontorister och de ljuger från sina
skyhöga positioner om händelseförloppet den natt
då en statsminister sköts till döds. Men de får
knappast några straff. De promoveras bort till
diffusa och lika välavlönade sysslor, och har de
stulit 115 000 kronor till en personalfest blir straffet
en möjligen något knaper förtidspensionering.
Egentligen ifrågasätts aldrig deras kapacitet, och
deras ID-kort inom eliten dras aldrig in.
Utanför de eviga palatsen står djupt undrande den
avskedade undersköterskan, den friställda
lastbilsjobbaren, den permitterade
smältverksarbetaren, den nersnålade pensionären.
Innanför de ljudisolerande treglasfönstren styr det
nya frälset: välbetalt, med kontokorten fladdrande.
Det är mest herrar, förefaller det. De är oåtkomliga
för rättvisan, och de har aldrig drabbats av någon
egen privatmoral värd namnet.
När polisens högste Palme-utredare tycker att det
är dyrt att leva betalar hans chefer ut extra
tusenlappar utan att krångla med kvittobyråkratin.
Till slut kletar smeten, som den kletar vid
Östersjöns fåglar i oljeutsläppens spår, och livet blir
sorgligt att leva. Personer som påpekar bristema
och påvisar lögnerna stämplas som himlastonnare
och konspirationsteoretiker, och
mångmiljongruppen av förskrämda,
undanknuffade, friställda kan dra dit pepparn
växer, för det är ingen som vill ha dem och det är
ingen som behöver dem.
Det är denna mångmiljongrupp som representerar
hedern, hederligheten i ett samhälle som rämnar och
vittrar. Deras överhet är inte ett vitten värd.
Bakgrunden till denna sorgens betraktelse är snabbt
beskriven. Jag satt framför min text-TV, kastade
11
ner några nyckelord. Det behövde inte enbart gälla
Palme-affären - och plötsligt insåg jag att allting i
dag, i vår svenska värld och vår svenska vardag,
är Palme-affären. Samma fiffel, samma mygel,
samma ondska. Sverige är Palme-affären,
Palme-affären är Sverige.
Ölvebro har under sin krafts dagar (just nu är han
tyst) brukat säga att han ägnar sin tid åt att utreda
Palme-mordet, åt att ta reda på vilken ensam
galning som sköt Olof Palme. För utanverket har
han ingenting till övers: polisspår, konspirationer,
trådar upp till de höge i samhället. Ett vanligt mord,
ett ”vem höll i vapnet”, ett whodunit är vad hr
Ölvebro utreder. Något annat vill han inte se. Något
annat finns inte.
Verkligheten, Hans Ölvebro, är den helt motsatta.
Mordet på Olof Palme har koncipierats och utförts
av det svenska samhället, inne i det svenska
samhället. Och eftersom Hans Ölvebro aldrig låtsas
begripa detta sammanhang är han naturligtvis totalt
oduglig och olämplig för den syssla han åtminstone
formellt blivit satt att sköta. I själva verket är han ju
satt att vansköta den. Hur hans framtida aktiviteter
inom brottsutredandets ram kommer att te sig
återstår att se. Hans och rikskriminalchefen Jörgen
Almblads aktiviteter. Med fingrarna i syltburken
ska de låtsas driva Palme-utredningen vidare - hur
ska det gå till? När dessutom deras höge
riksdags-och regeringskontrollant hr Sigvard Marjasin
bokstavligen har sina fingrar i representationens
syltburk - hur ska det gå till?
Mycket av vad jag här hittills tagit upp
återkommer under separata rubriker i det
PALME-nytt nr 5 som är under tillblivelse. Men låt mig
plocka annat ur min dystra lista; en osorterad dy.
1 ARBETSRÄTTEN verkar inte att få någon
omedelbar lösning, sedan den gamle
toppbyråkraten Tony Hagström inte oväntat tycks
ha ställt sig på arbetsgivarens sida i sist in/först
ut-frågan. Att de små får vika för de store kan
knappast ha varit någon överraskning för dem som
tillsatte hr Hagström.
2 ÖSTTIMOR fortsätter sitt kusliga liv inom
svensk vapen- och utrikespolitik. På det lilla
Östtimor bedriver den indonesiska diktaturen sedan
årtionden sitt skräckregemente mot en ännu ej
kuvad ortsbefolkning, och diktaturen får snäll och
vänlig hjälp från den svenska regeringen och Leif
Pagrotsky. På senare tid har regeringen legat lågt i
denna affär, men sedan Pagrotsky tillträdde i Göran
Perssons senaste omstuvning har kanonkommersen
tagit ny fart. Var det därför Pagrotsky utsågs?
3 ESTONIA väcker känslor, och den som själv
inte drabbats har möjligen knappast rätt att tycka.
Det går dock att se hur tafatt byråkratin har fått
snurra: den svenska staten vet inte vad de
anhöriga önskar! Och när en sjörättsexpert påpekar
att en övertäckt Estonia i praktiken blir ett förbjudet
fast bygge på havsbottnen säger regeringen att det
är inte så vi tolkar lagen. Det är så ett politikerförakt
byggs upp.
5/96:11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
