Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Sven Anér died in 2018, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 1
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
9
Expressen: En mörk historia
PM Nilsson är kolumnist och ledarskribent på Expressen. Han kom den 11 januari i år,
under rubriken ”En mörk historia”, fram till att ”vi bör vårda våra rättshaverister med
större omsorg.Att stämpla avvikare så hårt som svenskarna gör är ett sektbeteende som
känns rätt olustigt” - tack för det - eller är detta något att tacka för?
Bakgrunden till PM Nilssons spalt är debatten kring Palmemordet, Raoul Wallenberg och inte minst
Estonia, med Jutta Rabe som omdiskuterad galjonsfigur. Och det är väl bra, kanske, att Expressen plötsligt
upptäcker att allt som, inte minst i Expressen, skrivits i dessa affärer möjligen inte har varit helt korrekt.
Men Nilsson behåller ändå det mesta av Expressens sedvanliga arrogans mot företeelser som
PALME-nytt. Han inkluderar de vanliga invektiven (jo då, även privatspanare!). Han förordar viss strykning
medhårs av dessa typer - som nog ändå trots allt är tämligen förvillade, även om de inte direkt bör avrättas.
Mjäkiga klappar på axeln av denna typ är åtminstone PALME-nytt inte särskilt intresserat av. PM Nilsson
borde inse att hans enda chans att göra Expressen trovärdig är att ta språnget rätt ut i det sanna, om än
skitiga moras som de tre affärer utgör som han tar upp. Men det språnget tar Expressen-krönikören
ingalunda. Han står kvar på sin förljugna säkra kant, diskret vädjande om förståelse för de vilseförda: ”vi
bör vårda våra rättshaverister” - Expressen i Expressens prydno!
PALME-nytt
Är det kineser som säger att litet är stort? Att mindre är större?
Jag ställde den frågan i en insändare för Värnamo Nyheter, och jag låter den gå vidare till PALME-nytts
läsare - texten råkar passa mycket väl till inlägget ovan om Expressen.
I fallet, det dödliga fallet, Estonia - skriver jag till Värnamo Nyheter - råder åtminstone i svenska media
det motsatta förhållandet. Stort blir litet, större blir så till den grad mindre att det inte syns, att det inte får
synas.
Då jag vid möten i Värnamo för en tid sedan sökte informera om de kusliga perspektiv som böljat öppna
sig från Estonias submarina horisont märkte jag att mina åhörare - och beskådare av filmer! - hade svårt att
ta till sig det oerhörda: skulle 852 personer ha mördats? Låg katastrofen vid randen av ett folkmord?
Men så är det förstås. Vi skakas mer av kattungen som piper förtvivlat uppe i trädtoppen än av de verkligt
stora, onda katastroferna, vilkas vidd vi ändå inte kan fatta: tillbaka till länstol, popcorn och Robinson.
Är det något jag lärt mig, eller åtminstone försökt lära mig, under långa år av kamp mot kärnkraften så är
det vikten av att hålla blicken öppen för den absoluta ondskan. Ting går sällan utan en avsiktlig puff åt
helvete. Demonerna finns med oss, narrar oss, lurar oss, djävlas ständigt med oss - jag svär inte utan
skildrar en sanning.
Lena och jag har hemma på Hjelmbergstorpet det fiktiva husdjuret RÄVEN. RÄVEN är inte genuint ond,
men han har sin lust i att fri från empati lura skjortan av oss. RÄVEN ska alltid misstänkas. Han må vara
vacker, men hans själ är svart - fanns han med i Affären Estonia? Visst, naturligtvis. Han hade mycket att
bestyra, och kanske var det RÄVEN som höll i penningpungen före, under och efter Estonias haveri
-menar jag allvar? Tror jag att Estonia sänktes, i ond, i flammande ond avsikt? Med pengar som hamnade i
banditemas bakfickor?
Ja, jag tror nog det. Och ett av mina solidaste kriterier är den svenska statens absoluta ovilja att skapa
klarhet kring detta haveri, vars scener i fasans ögonblick jag vill radera bort från näthinnan. När den
otroliga Jutta Rabe den 17 december i fjol presenterar sin film om ”Estonia Bergung” över FOCUS-TV i
Västtyskland är våra svenska myndigheter totalt ointresserade och begär inte att få se en kopia av Rabes och
Bemis produktion; våra minutiöst följsamma medier låtsas inte ens veta om att filmen finns, än mindre att
den är sänd till miljoner västtyska tittare, än mindre att den går att inköpa för visning för en rimlig slant. Det
enda de svenska myndigheterna vet om Jutta Rabe är att de har anhållit henne i hennes frånvaro: ett av de
mera groteska missgrepp denna rättsstat någonsin gjort sig skyldig till.
Från min ordbehandlare ute på det snöhöljda och just nu elektriskt labila Hjelmbergstorpet får jag totalt
ensam försöka föra Jutta Rabes kamp på min hemmaplan, allt medan RÄVEN försöker tuta i mig att 852
pers väl inte är mycket att bråka om.
Regeringen sviker, myndigheter sviker - ja, det har vi kanske väntat oss av dem. Att alla medier sviker
känns dystrare. Som urgammal nyhetsjournalist, aldrig i besittning av annan profession, kan jag fälla
svidande tårar vid anblicken av alla chefredaktörers och alla nutida nyhetsjournalisters totala ointresse för en
händelse då de alla dog. 63 dog i Stockholmspolisens fackliga 68-mannagrupp, 26 dog i Uppsala
Tingsrätts nämndemannagrupp, men inte ens mina konkreta påpekanden av detta skrämmande manfall
väcker i dag vare sig stora medier eller lokala medier där de sover på dynamit.
Enda reaktionen från mediers sida är den nedlåtande fömumstigheten gentemot en rutinerad kollega som
borde sitta still i gungstolen - jag skrev så när båten.
Nej, tyst RÄVEN, den här fajten ska varken du eller överhet eller medier vinna. Den ska vinnas av
SANNINGEN. Med stora bokstäver. Sven Anér
010111
1/01:9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
