Note: This work was first published in 1993, less than 70 years ago. Sven Anér died in 2018, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nr 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
23
För Obs/Kulturkvarten. Kanske.
14.11.2001. I den svåra och hårdknuttia
situation som uppstått kring
Afghanistandilemmat framträder Sverige
som demokratins bottenhederliga uttolkare
och försvarare.
Vi är vi och dom är dom och ingen skugga faller
över vårt blågula Svedala. Vi gör de rätta sakerna
och vi säger de rätta sakerna, och ingen får betvivla
Sveriges ädelhet och godhet. Det är som om våra
små prestationer i den heta utrikespolitikens periferi
blir vårt friande alibi: skulle Sverige någonsin ha
gjort något fel, något gravt fel, något inrikes- eller
politiskt fel?
Bort hemska tanke! Vi bör lyssna till vår blonda
Anna Lindh: allt vi gör här hemma i Svedala är
förträffligt och ger oss bonuspoäng hos USA och
hos FN och hos EU och snart väl hos EMU:
Sverige, en ledande demokratisk idealstat, möjligen
den ledande idealstaten, ett föredöme för vår
skröpliga värld.
Verkligheten är förstås en annan. Verkligheten
sådan vi vanliga människor känner den: från vart
vardagsliv hos Konsum och ICA, från vårt köande
efter färdtjänst, från kontakter med våra
myndigheter, vilka i bästa fall leder till ett ja, i
normalfallet till ett jaså. Sällan känner vi oss
omslutna av hederns bomullsvärme, desto oftare av
vår världs och vår omvärlds köld.
Och vi känner inte bara kölden. Vi känner
slappheten, begreppsglidningar, ”förbiseenden”
som kanske hellre borde kallas kriminalitet. Jag har
just lyssnat till Ekot och den diagnosundersökning
som visar att alla sjuka män prioriteras framför
alla sjuka kvinnor i jämlikhetens land här uppe i
norr.
Sverige: överste domare, överste polis
Men inget av detta får nämnas då Sverige
presenteras som överste domare och överste polis i
en världskonflikt. All Sveriges ondska, alla
tillkortakommanden, all kriminalitet från topp till tå
får försvinna - medan sanningen förstås är den
motsatta. Lögnen är vårt nya honnörsord.
Ska jag exemplifiera? Gäma. Jag gör det
kortfattat, förhoppningsvis klart, koncist:
Den 24 april 1986 ansåg sig den svenska
säkerhetspolisen, Säpo, veta att paret Palme, under
kvällsfärden från Gamla stan över biografen Grand
till dödens Dekorima , var
övervakade. Säpo hade redan första veckan efter
mordet den 28 februari startat en
specialundersökning som ledde fram till att 1200
tips kunde identifieras, varefter - och jag citerar ur
Säpos fortfarande i stor utsträckning hemliga
rapport -
PALME-nytt
"det har ur analysmaterialet utkristalliserats två
personer som kan ha deltagit i en övervakning.
Därutöver kan ytterligare en person skönjas.
Således bör operationen ha genomförts av minst tre
personer förutom mördaren. ”
Men Säpos mycket klara och tydliga analys - som
naturligtvis utesluter vaije gärningsman av Christer
Petterssons sort - fick förbli okänd, år efter år. I
december 1988 inleddes lagföringen av Christer
Pettersson, och den 28 april 1989 kunde
riksåklagaren och rikskriminalen presentera sitt
anklagelsematerial, inför Stockhlms tingsrätt:
”Brott: Mord (och försök till mord). Krkom
Ingemar Krusell - bitr riksåkl. Axel Morath.”
Förhandlingar i tingsrätten hade redan inletts när
Säpo helt plötsligt, den 12 maj 1989, till
rikskriminalen överlämnar sin brottsanalys, vilken
rimligen inte kunnat tolkas på mer än ett sätt: det är
inte Christer, det är minst fyra andra, i maskopi!
Vad gör Krusell och Morath?
Vad gör då hrr Krusell och Morath? Dras åtalet
tillbaka? O nej. Processen tragglas vidare, år in och
år ut. Svea hovrätt får ingenting veta. Först under
1996, tio år efter mordet på en statsminister, böljar
Säpo-rapporten sippra fram, närmare bestämt till
granskningskommissionen (den som följde efter
Maijasins Palmekommission, om ni minns den).
Men de sentida granskarna - bland andra Lars-Eric
Ericsson, Hans-Gunnar Axberger och Inga-Britt
Ahlenius - slår aldrig något larm, varför
riksåklagare Klas Bergenstrand lagom till jul 1997
kan presentera sin resningsansökan avseende
Christer Pettersson, i trygg förvissning om att
ingen utomstående, t ex en intresserad journalist,
fått kännedom om att RÅ redan 1989 visste att
Christer Pettersson inte kunde vara Olof Palmes
mördare!
Vad gör ni med oss, rättsvårdare? (Och
regeringar, säkerligen medvetna i kulissen.) Vad
gör ni mot oss?
Ännu i dag, när snart sexton år har gått sedan
skottet vid Dekorima, är denna skakande nesliga
affär praktiskt taget okänd. Den finns tryckt i
granskningskommissionens över tusensidiga
betänkande, men vad hjälper tryck när inga medier
slår larm?
Medan jag talar hisnar tanken. Hur mycket har
många vetat - och när? Skulle verkligen den s k
öppna Palmeutredningen i över två och ett halvt år
ha varit ovetande om Säpos analys? Hur många
sanna ord finns kvar av alla tirader vi under en halv
generation fått lyssna till, från numera närmast
mytiska herrar som Ölvebro, Ingvar Eriksson, Ulf
Karlsson (den mest mytiske av dem alla), Jörgen
Almblad (som försade sig och placerade Säpo-folk i
Gamla stan)? Och från damer som t ex Helle Klein
och Yrsa Stenius: aldrig pålästa, men på piedestal.
Sveriges Radio anordnade till sexårsminnet av
12/01:23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
