Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5
pappor, och deras mammor och deras
kavaljerer, — busch, hvad det skall gå.
— Nu är du rent af befängd, llustika.
"Ja, den tokiga flickan’’, sade nu äfven
din mamma och skrattade och skakade på
hufvudet, "hon blir heller alls inte klokare
■med åren." Samtalet gick nu öfver till
annat. Efter några minuter gjorde jag också
mina afskedsbngningar. När jag åt dig
hade sagt mitt farväl och tryckt din hand,
eade du ännu: Men glöm bara icko min
tidning.
— Ah, "din tidning" glömmer jag ej
så lätt.
— Tum på!
— Må gå!
Vi skrattade alla. Jag reste min väg.
Ja<r kom till Helsingfors. Sommaren
o o
förgick och det blef höst. Ingenting hörde
jag ifrån dig och ditt hem. Var dock
säker att jag behöll dig i ett mer än godt
minne. At ditt öfverdådiga tidningsförslag
skrattade jag ännu många gånger för mig
sjelf i ensliga stunder.
Men — en vacker dag i början af
Oktober kommer der en ung student, nyss
anländ från Åbo, in från min dörr och
bringar mig, jemte helsningar från dig, en
liten förseglad lapp. Jag bryter upp den
och läser:
"O! Metropolitane!
Kom ihåg att min tidning skall blifva
en verklighet; annars gör min syskruf
anspråk på din tumme.
Rustika."
— Den Rustikan! ropade jag för mig
sjelf, hon är ändå ett stycke glädje på
jorden. Tum på! jag skall göra åt henne en
tidning. Större galenskaper kan inan göra
tör en flicka sådan som hon!
Och nu satte jag mig genast ned för
att författa
Din tidnings namn.
Jag tänkte först på att helt enkelt
gifva din tidning namnet: Rustikas tidning,
men vid närmare besinnande fann jag det
namnet vara nästan alltför mycket person-
ligt. Jag vände mig då till allmännare
saker, till högre rymder, och jag blickade
mig om ibland solar, månar, stjernor,
planeter, kometer, gudar, gudinnor och
himmelska väsenden af alla slag, men alla
dessa lysande storheter föreföllo mig,
tyvärr, redan vara så tjockt öfversuddade med
trycksvärta, att deras glans nu mera på
sin höjd kan komina upp emot
blanksmörjans. Min tanke sprang derföre vackert
ned till mera jordiska och handgripliga
ting, och ettutre fick den tag i en —
papperslykta.
I det lilla tinget hade jag allt hvad jag
sökte. Hvarföre? det vet du nog, Rustika!
"Papperslyktor äro riktigt mina
flammor," berättade du ju mig. "Andra skratta
åt mig derföre, men det må de gerna göra;
jag är nu engång förtjust uti
papperslyktor. Jag kan sjelf göra papperslyktor, det
går mycket behändigt. Små syskonen äro,
som jag, förtjusta i dem, och när de äro
snälla och jag är vid godt humör, så
brukar jag om qvällarne ställa till små
Tivoli-illuminationer. Pappa tycker att det är
barnsligt och mamma tycker att jag
onödigtvis bränner upp hennes ljus, men små
syskonen och jag, vi äro då, som sagdt
förtjusta. De äro sådana oskyldiga ting,
papperslyktorna, lätta, luftiga, svärmiska,
liksom drömmar. Och vet du, jag har
dessutom mina små roliga idéer.
Emellanåt ser du, blir mitit lynne också
melankoliskt, t. ex. när jag får höra om
någonting uselt och gement, och då synes mig
hela menniskoslägtet så elakt och svart
och nedrigt, och hela verlden förefaller mig
som ett elände. Kan du gissa huru jag
då kurerar mig? Jo, med en papperslykta.
Jag brukar då nemligen, t. ex. när det är
en vacker höstafton, taga små syskonen
med mig i trädgården, hänga upp en
papperslykta i ett träd, och sedan sätta mig
derunder, visa bilder eller läsa upp eller
berätta för barnen någonting vackert om
dygdiga och goda och hederliga
menniskor, och bedja dem sjelfva bli dylika, och
du kan inte tro hvad allt då snart blix-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
