- Project Runeberg -  Papperslyktan / År 1860 /
158

(1858-1861)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

158

blifva någon reformator", sade ban , "om ni klagar,
så skola andra i alla fall ej följa exemplet; man
brakar det ej här pä orten; man sätter sig genom
sådant bara i hack med folk; allt går dock sin jemna
gång, och dessutom är det jn ej sn mycket förloradt för
er, jag menar förlusten af prenumerationsafgiften, ty,
hvad tidningarne angår, kan ni ju läsa mina." Jag
fann att ban hade rätt, och nu lär jag gubbens blad,
sodan han läst dem, visserligen ej färska, ty om de
ej komma hit frän Helsingfors med någon svindlande
fart, sä åtgår det dock vanligen ännu längre tid för
honom att riktigt studera sig in i dem. Är gubben
betänklig i sitt läsande och sina omdömen, så är hans
fru desto snabbare i hvardera. Kan du föreställa dig,
att hon för par dagar sedan, dä talet föll pä "Från
När och Fjerran", sade mig om de båda artiklarne
"Vantro och Naturkunnighet" och "Tro och Vantro",
att de båda hängde ihop med hvarandra just som
"god dag — yxskaft." Vanligen är hon dock ej fullt
sii burdus, men nu hade hon pä morgonen, i
anledning af den sednare artikeln, kommit i konflikt med
hushållsmamsellen, hvilken anfört densamma som ett
stöd för att det ändå verkligen kunde linnas spöken,
och att hon på grund deraf ville längre bo allena
i gärdsbyggnaden, utan ville flytta upp i den ena
vindskammaren, som adjunkten varit så snäll och
lofva| afstå. Dessutom hade hon äfven satt nämnde
artikel i sammanhang med den omständigheten, att
pappa, som redan gått in pä att för döttrarnes
räkning reqvirera "Urverldens Under" och "Kemi för
Hemmet", nu ej ville ro ut med pengarne, men da
hon beskyllde honom för att. ha låtit imponera på sig,
svarade gubben belt lugnt: "hvar sak för sig, gumma
lilla, och dessutom, ehuru artikeln liar ett vackert,
mycket vackert språk, sa inte talar man med sådant
till förnuftet, lika litet som Hickan var kan bevisa un
sats ur Euklides genom att sjunga en täck folkvisa."

Af visor kommer jag iliug klockaren i socken,
ingalunda den minst betydande person på orten; ban
är en välmående, medelålders man, har sina 50 till
tlO tunnors inkomst, sjunger genom vikarie, men är
*jelf sader litet med i allt, utom i sin tjenst. Han
ger sig äfven ibland af med att spä, och då någon
grufva! sig öfver den myckna snön i är, påstår lian,
liksom Litteraturbladet, att i är skola för hela landet
vigtiga händelser komma att tima; han yttrar sig
dock ej närmare, än att det lär vara något som
kommer alt bero af väder och vind. Eljest är han
egen i sina spådomar, rättar sig hvarken efter
bond-praktikan eller hvad gammalt folk, som selt myckel
i verlden, säger, utan menar att allt går annorlunda
sedan sista kometen och dess svans kom i svang.

Sånär bilde jag glömt en historie, som en
resande frän Karelen härom dagen berättade. Der lärer,
som du kanske vet, den oseden varit rådande, att
husbönder hållit ej allenast sina tjenare, utan äfven
dagsverkare, med kläder, hvilka desse dock vid af-

trädandet ur tjensten måste åteilemna; detta ansågs
vådligt både för helsa och snygghet, och för eu tid
sedan utkom ett påbud, som vid 5 rub. silfver vite
förbjöd sådant. Eu pastor skall dä, likväl innan
nämnde förordning erhållit gällande kraft, ha talat
emot densamma och äfven sedan ha städslat. en
dräng pä de förbjudna vilkoren. En lärd tjensteman
från grannsocknen, full af brinnande nit, rapporterade
in saken, och anklagade pastorn, ej för öfverträdelse af
förbudet, utan för stämplande mot öfverhetens bud
och befallningar. l)en resande hade, liksom
anklagaron, uppfattat saken allvarligt och var hjertligt
oroad för sin kära pastors hufvud, hvilket han
föröfrigt påstod snarare höra till de roliga än oroliga i
i landet. Dä \i skrattade ät hans fruktan, trodde
han, alt vi ansågo berättelsen för eu saga och bad
oss pä annat håll göra oss underrättade om ej
målet blifvit anmäldt vid som bäst pågående ting.

Äfven i vår socken var för en tid sedan ting,
och en sädall mängd mål voro före, att jag, hvilken,
som du vet, vistats för det mesta i Nyland, var belt
förvånad deröfver. De flesta angiiigo obetydligheter,
en bonde kan göra sina par resor af fem, sex mil
till linget för att beifra ett mål, som rörer en sak uf
några kopeks värde; herrarne här säga att folket är
"ett process-sjukt pack", men en ung jordbrukare i
trakten, som liar sina egna åsigter, mente att ett
visst begär efter åtminstone något slags offentligt
uppträdande kunde hafva sin andel med i saken.
Seder och bruk hos folket äro ändock ganska, för
att ej synas dig partisk vill jag endast säga: olika
do vid kusten; nu just säg jag uf geuom mitt fenster,
det är — 1S°> en hop barn stå der ute, alla i det
naivaste tillstånd livad toiletten betraffar, och nu ledes
en häst in i stugan. Beskyll mig dock ingalunda för
brist på patriotism eller för någon afvoghet emut de
genuint finske innevånarne i landet; jag medgifver
gerna att barnen, — de som blifva vid lif,— härdas
genom att tidigt vänjas vid köld, och det är
patriar-kaliskt enkelt att lefva en famille med sina hästar;
men helige Erik! inte borde vi ända knota för det
att ej alla våra seder äro lika genuint linska.

Men jag har troligen längesedan uttröttat dig
redan. Glöm ej, om äfven du någon gäng får det
infallet alt brvta ditt löfte och skrifva mig till, att
närmare redogöra för den blifvande folktidningen för
våra kustboer; äfven här finnas menniskor, som
intressera sig för den, och jag för min del måste
bekänna, att mitt hjerta ej pa länge slagit sä varmt,
som när jag säg delta projekt. Jag menar projektet;
om broschyren kan jag ej säga någonting, ty då jag
lick den, hade jag just kommit hem frän en
besvärlig promenad i den djupa snön och var så trött och
bortkommen, att jag allt ännu tyckte mig gä och bräka
med alt komma någonstädes. Men det var sannt,
jag skulle sluta; förblifver din vän Tudderus.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 14:28:01 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/papplyktan/1860/0161.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free