Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
260
hvarochen på sin plats, förbehöll sig Tieck
för de aftnar, då ban samlade omkring sig
ett mindre sällskap, för sina familjecirklar.
Dessa föreläsningar erbjödo utan tvifvel
mycket nöje; men som de redan sedan
åratal hade upphört att vara i harmoni med
rörelsen utanföre, så funno endast några
utvalda andar sin räkning dervid.
Konungen, sittande framför ett bord, roade sig
med att teckna arkitektoniska utkast med
blyertspenna; Tieck föreläste, damerna
broderade eller rispade; hvad männen angår,
så var deras njutning medelmåttig, och
om två eller tre höllo stånd mot Morfeus,
så gåfvo de andra i stillhet vika för hans
tjusningskraft, och uppvaknade blott för
att plira med ögat mot pendulen, i det de
lurade efter om icke timmen för soupern
snart skulle slå.
Emellertid återförde de musikaliska
soi-réerna den profana hopen och den glada
lifligheten: der voro Jenny Lind och
Schrö-der-Devrient, eller Meyerbeer
accompagne-rande på piano den olyckliga grefvinnan
Rossi, hvilken snart skulle begrafva sig i
sina theatertriumfer. Till de vanliga
gästerna vid dessa intima emottagningar hörde
den ålderstigne furst Wittgenstein, en
hofman af gamla skolan, sista exemplaret af
ett lyckligtvis försvunnet slägte. Kall och
lugn utanpå, full af bitterhet och hat
inuti, förstod ban att med småleendet på
läpparne kasta i ansigtet på folk
näsvisheter af det slag, som, för att tala med
Shakespeare, bringa hedern att falla ur
munnen på en liksom en murken tand. Då
den aflidne konungen ville befria sig från
någon besvärlig person, öfverlemnade ban
honom vanligen åt fursten, hvilken utförde
saken med mästarhand. Mycket ansedd
och af stort inflytande vid det gamla
hofvet, var furst Wittgenstein den mest
fruktade menniska vid det nya. Hans förråd
at’ skandalösa anekdoter och hemligheter
kunde icke beräknas, och att deltaga i hans
spelparti var en heder, hvarom
diploma-terne tvistade, ehuru säkre att alltid
nödgas förlora. Deraf scener af den kostliga-
ste komik, ovärderliga genre-stycken, värda
att ega sin plats i en historisk
kuriositetsälskares kabinett. Liten till vexten, med
ett skrynkligt och pergamentsaktigt ansigte,
hvars elaka uttryck ett sken af falsk
bon-homie försökte att dölja, sådan var fursten
till sitt yttre. Under den föregående
regeringen förmådde hans inflytande allt. Det
var han, som hindrade Goethe att komma
till Berlin, i det ban svarade den person,
hvilken åtagit sig att i saken känna sig
före: "Låt det der vara, jag vet med
säkerhet, att herrn icke skulle finna det
angenämt!" Och han hade allt skäl att tala
så, kännande såsom ban kände dem,Fredrik
Wilhelm D.I:s karakter och tycken, — denne
konungs, hvilken ibland skriftställare och
poeter aldrig älskade någon annan än
August Lafontaine, hans Homerus och hans
gud, hvars romaner herr von Humboldt,
såsom en annan Aristoteles, läste för
honom under hans rosor. Icke desto mindre
åtnjöt furst Wittgenstein en viss
popularitet i Berlin, hans hus vid Bäremtrasse
välkändt af alla, och då hans vagn, vändande
om hörnet, stannade vid porten, utanför
hvilken tvenne lyktor spredo sitt sken,
befann sig vanligen en skock af spjufviske
gatpojkar der, som helsade på honom vid
förbifarten, halfhögt ropande: "Den gamle
räfven kommer ifrån middagen på slottet."
Den imposantaste fysionomi bland
kungliga familjens medlemmar var prinsen af
Preussen, men den älskvärdaste, utan
gensägelse, prins August. Ehuru redan af en
framskriden ålder hade prinsen ännu svart
hår och i sina ögon ungdomens bela eld
och öfverdåd. Hade icke Almanach de
Götha så sagt, så skulle man aldrig at
utseendet ha kunnat taga honom för en
medlem af det kungliga preussiska huset. Må
man föreställa sig en fransk general ifrån
kejsaredömets tid: samma rättframhet,
samma raskhet, samma artiga och ridderliga
manér. Prins August hade varit Madame
de Staëls vän och hade länge vistats hos
henne i Coppet. Han var bror till denne
romaneske Ludvig Ferdinand, för hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
