Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
165
icke ägde flera än en borgmästare. Denna
sjelfskrifvenhet upphäfdes genom 1723 års
riksdagsordning, som medgifver städerna
frihet att välja fullmäktige af deras stånd,
hvilka de dertill skickligast funno. Hvar
stad skulle skicka en eller flere, de smärre
likväl obetaget att två eller tre förena sig
om en. Emellertid fortforo städerna länge
att helst välja borgmästare, då dels den
etörsta skickligheten hos dem kunde
förutsättas, dels borgare i de mindre städerna
icke voro särdeles angelägne att för en
lång tid dragas ifrån sin näring, dels
också frihetstidens valordningar i flera
afseenden gynnade magistratspersoners val. Så
var t. ex. en borgmästare valbar efter två
års tjenstgöring, men cn borgare kunde
icke väljas, förrän han under minst sju år
innehaft burskap. Huru städemes
fullmäktige i äldre tider utsågos, är icke med
säkerhet kändt. Under 1500-talet lära
konungens fogdar dermed haft befattning.
"Du skall på våra vägnar tillsäga tre af
borgerskapet i N. N. att oförsumligen
begifva sig hit till oss", heter det i en
skrifvelse till alla fogdar i riket före
riksdagen 1590, flera dylika exempel att förtiga.
Under påföljande sekel finnas anledningar
till den förmodan, att städernas
magistrater i hufvudsaklig måtto bestämt
riksdags-mannavalen. Riksdagsordningen 1723
påbjuder "ett fritt och ordentligt val", men
hvad ordentligbeten angår, så var den under
början af frihetstiden icke större, än att i
sjelfva hufvudstaden olika valsätt följdes
till särskilda riksdagar. Denna
ombytlighet och osäkerhet undanröjdes ändtligen
genom skrifven lag, genom valordningen
af 1731, hvilken genom åtskilliga tid efter
annan (1734, 39, 41, 48) utgifna
förordningar ytterligare jemkades och förbättrades.
Vid frihetstidens båda sista riksdagar
framlades flera förslag till ny valstadga,
hufvudsakligen i ändamål att på ett ställe
sammanföra, hvad förut fanns spridt i en
mängd särskilda författningar, men intet
lyckades vinna bifall. Emellertid ligger
frihetstidens lagstiftning till grund för den
häfd, hvilken än i dag följes vid städernas
riksdagsmannaval. De valintriger, hvilka
under den sednare frihetstiden, sedan
spänningen mellan partierna hade uppnått sin
höjd, började blifva mindre sällsynta inom
alla de väljande stånden, tyckas uti
städerna hafva funnit det vidsträcktaste fältet
för sin verksamhet. Vid frihetstidens sista
riksdag beslutades åtal emot fem
landshöf-dingeembeten och nio magistrater för
begångna olagligheter vid städernas
riksdagsmannaval. Af enahanda anledning
anställde bondeståndet vid samma riksdag åtal
emot fem häradshöfdingar och tre
kronolänsmän.
Det är förut anmärkt, att landsbygdens
fullmäktige stundom kallades efter
lagsagor, men i allmänhet häradsvis. Deras
antal vid riksdagar var i äldre tider ganska
talrikt. Vid riksdagen i Linköping år 1600
— i förbigåendet anmärkt, en af de
talrikaste, som i Sverige någonsin varit
samlad — funnos omkring 270 bönder
närvarande. Under tiden före Carl IX brukade
två till sex bönder från hvart härad kallas
till riksdag; han kallade vanligen tvänne,
och regeringsformen 1634 inskränkte
antalet till en. Äfven detta antal blef alltför
betungande för allmogen att underhålla,
sedan kronan afyttrat gods i sådan
myckenhet, att i många härad få behållna
krono-och skatte-hemman funnos qvar, och då
frälsebönder, som ingen riksdagsmannarätt
hade, icke skäligen kunde åläggas
deltagande i herredagspenningarne, anbefalldes
derföre landshöfdingarne (1664) att
sammanslå flere sådana härad om en
riksdagsman. Riksdagsordningen 1723 gjorde
ingen väsentlig förändring i bondeståndets
representation. Rättigheten för flera härad
att förena sig blef allmän och oberoende
af landshöfdingarne. För öfrigt sörjdes för
ståndets så kallade renhet med mera
omsorg än under föregående tider, då ofta
nog klagomål förspordes att obehörige
personer hade inträngt sig bland bönderne.
Det stadgades nemligen, att riksdagsman
för bondeståndet icke tillförene skulle haf-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
