Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
186
känd, skall förbinda Ryssland att lemna
denna Regeringsform för alltid fredad."
Och den allra förnämsta omständigheten
var utan tvifvel den, att konungen kände
sig stark genom sin ännu nästan alldeles
oförminskade popularitet, och hade ringa
anledning att frukta den andra statsmakten.
Af riksdagskallelsen fann man, att
konungen hade för afsigt att g&ra allvar af
återgången till Gustaf II Adolfs tider. Den
åberopade nemligen, hvad ridderskapet och
adeln beträffade, riddarhusordningen af den
6 Juni 1626, hvarigenom således den
föråldrade klassindelningen befanns
återupp-lifvad. Af presterskapet kallades
biskoparne och pastor primarius i Stockholm
samt "så många af hvarje stift som
vanligen pläga kallas"; af de öfriga stånden
"så många som öfligit varit." Vid samma
tid som riksdagen sammankallades hade
konungen börjat en dagbok, som sedermera
återfunnits bland de "Gustavianska
Papperen." Han uttalar sig derstädes på
föl-j-atide sätt angående företrädet — ur hans
synpunkt — af 1626’ års riddarhusordning:
"Den fastställer trenne klasser, och
upphäfver således den Demokrati, som
regerade inom Riddarhuset, och som gjorde
att rikets första Stånd liknade en illa
upp-tucktad hop utan kännedom af sin rätt
och sitt intresse, utau förmåga att
försvara dem eller att upprätthålla sin värdighet
och sitt företräde emot de tre stånden;
hvilkas afundsjuka alltid förenat dem till
inkräktning på Adelns rättigheter.
Inrättningen af klasserna erbjuder fördelen af
en viss gradation, som då den skiljer de
titulerade och lysande familjerna från den
unga Adeln, förhindrar den oordning,, som
blandningen af olika börd med sig förer.
Ty i ett väl reg.leradt samhälle måste man
sätta en bom för de smås ärelystnad.
Likgiltigheten för börd eller för de
utmärkelser våra förfäder infört, titi att skilja de
förnämsta från folket,, är blott vacker som
spekulation, i praktiken nästan alltid
omöjlig. Denna jemlikhet kan blott existera i
eu Demokrati eller under en Despotism,
der det blott finnes en herre och slafvar.
Också ha våra största konungar blott ve*
lat bibehålla en laglig och tillräcklig makly
de ha ej sökt det oinskränkta väldet.
Derföre ha de uppehållit Adeln. Sådant var
Gustaf Adolfs och Carl X:s tänkesätt. De
konungar, som hafva eftersträfvat en makt
utan skrankor, hafva alltid arbetat att
skada Adeln, såsom Cail IX och Carl XI.
Den siste lyckades. Hvad har derpå följt?
Konungamaktens fall, Demokratins
öfvervigt — och rikets fullkomliga förstöring;
om ej försynen genom en utomordentlig
händelse hade frälsat det." *)
Rättigheten att utnämna landtmarskalk
och de ofrälseståndens talemän hade
alltsedan 1719 ej tillhört konungjen. Men
enligt 1626 års riddarhusordning nämnes land t-
O O
marskalken af konungen. Gustaf III
öfverlemnade nu deu gamla
landtmarskalk-8tafven till Friherre Hugo Herman von
Saltza; och i den ed, som den nye
landtmarskalken affordrades, blef infördt att
ban äfven hade att ställa sig
Riksdagsordningen af d. 24 Jan. 1617 till efterrättelse.
Denna, egentligen ett kort ceremoniell för
de gamla korta Riksdagarne, men hvilket,
i afseende på propositioner,
öfverläggningar och beslut, tilldelade konungen en ännu
större makt, än Gustaf III uti 1772 års
regeringsform hade sig förbehållit, var
således äfven en af cle gamla lagar, som
befunnos återupplifvade. Enligt densamma var
erkebiskopen taleman ej blott för
presteståndet, utan, vid gemensamma
sammankomster på rikssalen, ä£ven för alla de tro
ofrälsestånden. Borgare och bönder, om
hvilkas ordförande den gamla
riksdagsordningen ingenting förmälte (ett bevis på
deras fordna obetydlighet), anhöllo nu
derföre — först bondeståndet, sedan
borgareståndet — att konungen, "f®* det
närvarande och framtiden" sjelf ville utnämna
deras talemän.**) Denna begäran vill fors
naturligtvis.. Redan förut hade konungen,
*) Geijer, Gustav. Papperen II ptig. 139.
Se rikjdag>boalutet|§ ö.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
