Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
395’
"Berätta du först, Willy, huru du
kommit hit Jag trodde att banken i New-
Orleans......*
’’Pub!" afbröt min amerikanske broder;
"det är en gammal historia! Den bar
vatten, lemnande mig jemnt insatsen och
intet vidare. Jag vistas här såsom agent
för ett assuransbolag för lösegendom. Jag
gör goda affärer och är, som du ser sheriff.
Fick du ej mitt bref på Newyork? Men
hur hänger det ihop, att jag träffar dig
bland dessa banditer, af hvilka två blifvit
hängda och fyra skjutne, efter hvad jag
hör?"
"Jo, de berättade mig, att de voro
jägare, William, och.....
Min broder brast ut i skratt: "Och du
tänkte förmodligen på räfskall och
rapp-hönsjagt. "Jägare" betyder i Amerika
spelare, tjuf, röfvare, galgfogel!’’ »Tag
stadnade icke länge 1 Grand-Gulf.
SmåplocL
Den som först kommit pä den idén, att affärda
menniskornas tärande äregirighet med en värdelös
bandstump, skimrande för ögat i alla brokiga färger,
den mannen var utan tvifvel stor. Han var icke blott
en statsekonom, utan en än större menniskokännare;
lian har slungat en djup afgrnndsblick in i själens
nattsida. Pä det hela taget kunde man gerna lata
narrarne fröjda sig åt detta lekverk, ty hvarföre
skulle tnan icke unna dessa olyckliga en njutning,
po sarr.ma skäl åtminstone som åt den der vilden,
hvilken hade anbragt en orden på en ring
tvärtige-nom näsan och sålunda bar den till allmänt
beskådande; men det egna är, att icke narrarne blott
smycka sig med dem; nej, äfven förtjensten,
tapperheten, snillet, ja, sjelfva de i ära grånade hufvudena
prydas dermed. Derföre har ordensband-vurmen
blifvit en epidemisk sjukdom i hela Europa. Man
räknar för det närvarande omkring eUhundrndetrettiosju
olika slags statsordnar i Europa, och om man tager i
betraktande, att de alla i medeltal hafva trenne
sär-’ skilda nnderafdelningar, får man lätt de olikartade
dekorationernas antal till tredubbladt! För att
ungefär gifva läsaren ett begrepp om huru mycket
ordeus-di-korationer böra finnas spridda öfver vår verldsdel
■kunna vi taga Finland till exempel. Man är
egentligen ingen ordnnsvuroi i vårt fädernesland, men man
lur dem och bär dem således; oftast är
ordensstolt–Jietenh-eltochhållet oraedvet-en, och få äro de riddare
— eå påstå de åtminstone sjelfva — hvilkas glädje
öfver en vunnen dekoration kan mäta sig tned den
lyckliges, som framför spegeln profvade sitt nya
halsband ocb enthusiastiskt utbrast: "so ein Ding putzt
doch ungeheuer viel!" . . . Sådant folk finnes dock.
Vi hafva mången gång sett ordensbandet klistradt
på morgonrocken, och hvem känner icke länsmännens
hänryckta kärlek för krigsmedaljen?–I alla fall
våga vi uttala det djerfva påstående, att
ordensband-vurmen jemförelsevis är liten i Finland. Se här
bevisen. Enligt statskalendern äro riddarnes och de
andliga ledamöternes, icke till förglömmandes, antal
öfver ettaseiwtthundratjuiju. På ungefär 1,600 personer
af landets befolkning belöper sig såiedes en
dekorerad; hvarje finne är derföre riddare af IS’5(1dels
orden. Man måste medgifva, att detta är högst litet
och att det på sin höjd làtcr en och hvar känna en
liten försmak. Anmärkas bör dock, att icke spännet
för "oförvitelig tjenst", medaljerna "för räddning af
menniskolif’, "för det nyttiga att bäras i knapphålet"
och för sednaste krig blifvit tagne i beräkningen,
hvilken i sådant fall hade utfallit mera gynsam.
Fördela vi antalet riddare pä landets tre ä fyratusen
embetsmän, sä erbjuder kalkylen ett mera glädjande
resultat, i det en orden belöper sig på nästan hvar
tredje person. Vi kunna således fröjds oss ät en
ganska meriterad embetsmannakorps och ytterligare
uttrycka vår beundran för den person som uppfunnit
banden, ty hade man med förhöjda löner eller
gratifikationer varit tvungen att belöna förtjensten, sä
hade ganska lätt en ny bevillning för ändamålet
varit af nöden.
Innan vår hänryckning dock hunnit gå för långt,
måste vi göra den anmärkning, att andra länder,
synnerligast Tyskland, hafva ott fröjda sig åt ett i
förhållande ännu större antal riddare, ja att man titan
öfverdrift kan antaga, att en orden derstädes belöper
sig på ett hälften mindre antal personer och att
således äfven dugligheten är dubbelt större. Vi stå
således verkligen efter äfven i detta hänseende och
man kan icke annat än beklaga, att ordensraseriet
ännu hos oss är i linda.
De ordnar man hos oss begagnar äro alla
uppkallade efter något helgon. Måhända ligger just
deruti en likgiltighet för systemet, ty vår kyrka känner
inga helgon. Vi anse att utlandet häruti gått vida
framom oss, ty der har man ofta gifvit ordnarne namn
efter något väldigt djur eller något ting.
Ordens-djuren hafva en fullkomligt egen naturalhistoria. Sä
finner man lejon af många slag: Zähringer lejonet i
Bayern, det Nederländska gyllene lejonet, det
Nas-sauska dito, det Hessiska dito, ocb efter alla dessa
djur anställer man en förtviflad jagt. Jag vill icke
tala om den Persiska "lejon- och sol-orden" vid hvars
erhållande man riktigt sväfvar mellan himmel ocli
jord. Vidare finner man en Preussisk svanorden, en
Dansk elefanterorden och örnar af olika slag: en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
