Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
PROSTEN
(lägger ömt handen på hennes hufvud).
Ja, gråt, gråt ut, stackars mitt barn! Du har
länge nog betvingat dina tårar, för att iag ingenting
skulle märka.
GERDA.
Men, morbror lille, det var ju bara, för att du
tittade så skarpt på mig. Jag har verkligen
ingenting att gråta för — utom för Annas sjukdom, men
den hoppas jag inte är så farlig, som vi först trodde.
Tycker inte morbror, att hon förefallit betydligt bättre
under de sista dagarna?
PROSTEN.
Jo, Gud vare lof, jag hoppas nu, att vi få
behålla vår lilla Anna. — Men det var inte om detta,
vi nu skulle tala, min flicka. Jag har ingenting
ve-lat säga förut, emedan jag hoppats, att du ingenting
märkt, och jag har tillskrifvit lilla Annas sjukdom,
att du sett så blek och modfäld ut den sista tiden.
Men nu förstår jag, att du lika väl som jag märkt,
att Xils inte längre är den samme, som första tiden
han var hemma. Han egnade sig då med sådan ifver
åt sina presterliga befattningar, lian studerade så
flitigt Guds cttd, han talade ständigt med mig i andliga
ting, och han tycktes så uppgå i sin kärlek till dig,
att jag hade de ljusaste förhoppningar och inte hade
känt mig så lugn för honom på länge. Och äfven
hans mor började se lyckligare ut — hennes köld
började smälta, och jag väntade dagligen, att hon
skulle komma till mig och säga, att hon förlät mig,
att jag ladc mig emot hennes planer, och erkänna,
att hon trodde honom kunna bli lycklig på den
anspråkslösa väg, han beträdt — — med ett ord, mitt
gamla hjärta började vekna för en aning om frid och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
