Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Carl Ludvig Roth, en lärarekaraktär (Th. M.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2
Carl Ludvig Roth.
omvårdnad. Religionsundervisningen var föga odlad och
inskränkte sig till läsning af bibelspråk och psalmverser samt
genomgåendet af en föga tilltalande katekes. Den egentliga
bibelundervisningen saknades. Mellan gymnasiets högre
stadium och mellanskolan var befäst ett stort svalg. Ett
uttryck af den stela förnämhet, som i de öfre klasserna skilde
äfven lärare och lärjungar, var att lektionerna där
benämdes "föreläsningar". Ett läroämne bildade dock ett slags
enhetlighet inom hela läroanstalten, nämligen latinet. Latinets
herravälde inom skolan — anmärker Roth — vande
ungdomen att drifva ett med allvar, och härigenom erhöll
karaktären en prägel af hållning och säkerhet, som fördelaktigt
inverkade på arten af kommande studier såväl som på den
blifvande verksamheten öfverhufvud i lifvet — en prägel, som
en brokig mångfald af läroämnen icke mäktar förläna. Men
han medgifver tillika, att sättet, hvarpå latinundervisningen
meddelades, måste synas rättfärdiga åstundan efter en
brokigare läsordning. Man betraktade nämligen latinstudiet
såsom egande sitt eget ändamål och ansåg om icke latinets
talande, så åtminstone dess korrekta skrifvande såsom ett
oundgängligt vilkor för att kunna anses tillhöra de lärdes
krets. Ett språkfel var tillräckligt för att väcka tvifvel om
en mans allmänbildning. I enlighet härmed öfvades
hufvudsakligen latinskrifningen, och läsningen af de klassiske
författarne begynte egentligen först i de öfre klasserna.
Under sådana förhållanden var det som Carl Ludvig
Roth erhöll sin skolbildning. Främst bland sina lärare
nämner han Johan Andreas Werner, död 1824. Han
undervisade i en klass, som bildade öfvergången från skolans lägsta
stadier till dess mellanstadier. Från barndomen hade han
haft att kämpa mot fattigdom och nöd och endast genom
yttersta ansträngning hade han arbetat sig fram till sin
ställning som lärare. Den kraftutveckling, under hvilken han
själf kämpat sig till kunskapens egande, och den
samvets-grannhet, med hvilken han oupphörligt arbetade på sin egen
förkofran, hade gifvit åt hans lärarepersonlighet en prägel
af ursprunglighet, kraft och friskhet. Han omfattade sitt
lärarekall med en varm hängifvenhet, och den samlade och
spända viljekraft, hvarmed han meddelade sin undervisning,
uppväckte äfven lärjungarnes uppmärksamhet, sporrade
deras ifver och gjorde arbetet kärt. I sitt sätt att vara
förenade han en mild glädtighet mecl det rätta allvaret. Hans
egenskaper gjorde honom särskildt lämplig för det skolans
stadium, på hvilket han arbetade, och långt ifrån att lär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
