Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Om qvantitetsbeteckning i klassiska språk (E. R.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om qvanti tetsbeteckn i n g i klassiska språk. 125
dra konsonantgrupper än muta cum liquida,2 en brist på
noggrannhet som vi icke tilltro författaren.
Hvad undantag 2. vidkommer, så torde man ej lätt inse,
hvarför i beteckningen af den faktiska qvantiteten något afseende
skulle göras vid den frågan, huruvida kortheten strider mot regel
eller analogi. Dessa regler eller analogier — hvarest de nu må
förefinnas eller från hvilken synpunkt de må vara uppstälda —
kunna ej förutsättas på detta stadium, så att elementarboken skulle
gifva anledning till nödig repetition, ej häller behöfver
elementarboken gifva hänvisning på en kommande regel. Det ena som
det andra är lika främmande för en ordförteckning. Ordlistans
ändamål i detta afseende är och förblir att blott konstatera det
faktiska förhållandet. Huruvida detta vid den skematiserande
framställningen kommer att falla under regel eller undantag, det
beror ofta på olika utgångspunkter eller på flertalet af fallen eller
på olika åsigter om deras väsentlighet. För öfrigt erkännes, att
vi icke alltid kunnat fatta, hvilka regler eller analogier af
författaren åsyftats.3 Men äfven här taga vi måhända miste om
författarens egentliga mening, som torde vara ej så mycket att
inlära någon regel som fastmer att i minnet fästa sakförhållandet
genom ökad beteckning. I sådant tall äro vi dock af olika åsigt
med författaren beträffande lämpligheten af denna åtgärd. Yi tro
nämligen, att den konseqvent genomförda beteckningen af de långa
vokalerna bör vara det bästa medel att fästa uppmärksamheten på
de obetecknade såsom korta. En alldeles obetecknad vokal bör
ögonskenligen mera skilja sig från en betecknad, än två olika be-
2 Om man toge författarens uttryck efter orden, skulle man
kunna tro, antingen att o i nondum och Epamlnondas vore kort, ehuru
det är långt, eller att o i dessa ord och e i est (af sum) vore långa
genom position, ehuru det förra är långt af naturen, och det senare är
kort. Stafvelsen est däremot är lång i följd af position.
s Penultimas qvantitet i "bövis, pedis, paris" är oregelbunden,
om man utgår från nominativen såsom bestämmande, men regelbunden,
om man utgår från stammen. "Educo" afviker visserligen från ëdücö,
men öfverensstämmer med dux ducis; en ypperlig analogi erhåller man
ock, om man sammanställer ëducö: ëdücö = prædicö: prædlcö = indicö:
indlcö. "Dedi" strider mot regeln om längden hos tvåstafviga perfecta,
men öfverensstämmer med regeln om reduplikatioasstafvelsens korthet.
"FTeri" öfverensstämmer ej med fiö, men väl med regeln om vocalis
ante vocalem. "Datum" och "Ttum" strida mot regeln om tvåstafviga
supina, men ej mot regeln om supini bildning i dessa ursprungliga verb.
(Cado) "cecTdi" följer regeln om reduplicerade perfecta. "OccTdo"
stämmer med regeln om sammansatta verb. "Flägro, impetro, läcrima,
läc-rimo, lätro, mTgro (remTgro), pätria, Htraque, utrum", strida knapt mot
någon regel. Man kan således merendels finna regel för och emot; det
beror allt på, hur man tar det. I sådant fall torde vara bäst att icko
frångå sin ursprungliga princip.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
