Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 3 - Om qvantitetsbeteckning i klassiska språk (E. R.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om qvanti tetsbeteckn i n g i klassiska språk. 131
liten anvisning på ett riktigt uttal, ehuru vetenskapens
närvarande ståndpunkt medgifver mera i detta fall. En
tillfredsställande beteckningsmetod bör lämna resurser för en med
vetenskapens framsteg jämlöpande noggrannhet i beteckningen. Och
härmed öfvergå vi till framställning af några grundsatser för
qvantitetsbeteckning, som enligt vår åsigt borde beaktas i lexikaliska
arbeten på det klassiska området:
l:o. Qvantitet är en beskaffenhet hos språkljuden
oberoende af aksenten eller ordens användande i vers och bör därföre
själfständigt betecknas.
2:0. Man bör således genom beteckning utmärka hvarje
språkljuds qvantitet, för så vidt ej fonetiska lagar göra
beteckningen af somliga öfverflödig.
3:o. I klassiska språk bör vokalens qvantitet angifvas,
emedan af denna beror de öfriga ljudens qvantitet i samma stafvelse.
4:o. Kände man alla vokalers qvantitet i hvarje latinskt
och grekiskt ord, så borde den enklaste beteckning bestå i
användande af endast längdtecken.
5:o. Då vår kännedom om de klassiska språkens
vokal-qvantitet är ofullständig, betecknas för mycket genom användande
af blott längdtecken. Ty den obetecknade vokalen är just
därigenom betecknad såsom kort. Därför torde det vara med
vetenskaplig noggrannhet mest öfverensstämmande att begagna både
längd- och korthetstecken för att äfven genom att icke beteckna
en vokal förbehålla sig möjligheten att antyda sin ovisshet i
afseende på dess längd.
6:0. Om vokalen är lång, är stafvelsen lång, men icke
omvändt. Om vokalen är kort, är stafvelsen lång, när vokalen
åtföljes af två eller flera konsonanter, som icke äro ensam muta
cum liquida, men i öfriga fall kort. Dessa regler äro så enkla,
att man tryggt kan säga stafvelsens qvantitet vara gifven i och
med vokalens. De få undantag, som förekomma, äro ej flera än
att man i dessa fall lämpligen kan efter ordet inom parentes
anmärka dess metriska qvantitetsförhållanden t. ex. äblüö(—^—).
Af de framstälda grundsatserna framgår ännu tydligare vårt
förhållande till de granskade beteckningssätten. Elementarbokens
beteckning skulle kunna bli ganska god, om den enligt 4:o
till-lämpades så, att vokalernas långa qvantitet betecknades, så långt
den är känd, och qvantiteten i öfriga fall lämnades obetecknad
under antagande att den vore kort, ett antagande som dessutom
göres: där man t. ex. ej vet, att o i mons är långt, antager man,
att det är kort.
De ärade författarne torde invända, att deras afsigt aldrig varit
att framställa någon allmängiltig beteckningsmetod för lexikaliska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
