Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - Anmälningar och granskningar - A. Petersson, grekisk formlära till läroverkens tjänst (V. K.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
A. Petersson, greirisk formlära.
201
glömmas. Detta gäller ock om de andra delarne af samma
regel (§ 19,2). Ordet fiiqi^vu förekommer t. o. m. i förf:s
läsebok, 2:a stycket (Vocabler II). I den följande anm. är
uttrycket ’substantiva på -qu något ofullständigt.
Tredje deklinationen är enkelt och klart uppstäld: hvad som
mycket främjar enkelheten och öfversigtligheten är, att adjektiven
äro alldeles afskilda från substantiven och behandlas i en
särskild afdelning för sig. Häri ett företräde framför Koch.
Gossen har fullt nog af att först lära sig substantiven, t. ex. i
fråga om stammar på vx eller på » och v. Såsom exempel på
stammar på evr har författaren tillgripit n. pr. Siuons. Vi ha
sluppit eliderande r-stammar: \t\>ai och rtyccs hafva i de med
ändelser bildade kasus äfven en stam med r’ (§ 26,2 Anm).
Ordet alåàx föres riktigt till stam utdog, men förf. synes ej ha
vågat upptaga dess böjning under sigmastammarne. De i denna
deklination förekommande stammarne på w och o förklaras enligt
Curtius, Erläut. (2.a uppl.) 53 f. Hällre må man dock låta dessa ord
stå som oförklarade gåtor än i en skolgrammatik upptaga så lösa
gissningar. Åtminstone kan man stanna vid att anföra ss. stam
nei»ot. Stammen vUv- kan ej i dat. plur. gifva oss formen vUai.
Den nyligen funna nom. vitis bekräftar en äldre förmodan.
Vid räkneorden anteckna vi endast, att ifJo också brukas
oböjdt (Xen. An. I, 2, 23, II, 2, 12 o. fl. st.). Det
obetydliga, som vi skulle kunna hafva att yttra med afseende à
pronomen, förbigå vi.
Afdelningen ’B. Conjugation’ synes på det hela lämpligen
uppstäld. Ett par anmärkningar skulle vi dock vilja göra. De
speciela reglerna för aksenten i verben meddelas redan i de
inledande anmärkningarna: läsningen får naturligen sparas till
längre fram, då lärjungen ännu ej förstår de former, som
anföras. I motsats häremot redogöres för de speciela fallen och
undantagen i fråga om augment och reduplikation först efter
framställningen af konjugationen på fxi. I följd däraf nödgas
förf. i och för tempusbildningen af Uxio och fynio (§ 47,8)
hänvisa till § 53,2 (och hvarför ej också till § 54,A,2?).
Vokalförlängningen af verba pura i tempusbildningen omnämnes först
vid redogörelsen för futurum och aor. I akt. och med. (s. 70)
upprepas sedan vid tal om perf. I akt. (s. 76) o. s. v.:
undantagen komma först s. 83. Vid ett och annat skulle vi vilja sätta ett
frågetecken, ss. då det säges, att inf. akt. af det upprinneliga
suffixet /ifvai i vissa fall endast har qvar v (s. 59), att r^äv är
sammandraget af xifiünv (s. 63), att ovopafø är= ovofiaT-jto (s. 68),
att Tjfiai har till stam egl. crjå, lat. sedeo (s. 106), att u’xzto
är bildadt med presensreduplikation (s. 113 och 127), att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
