Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
362
D:r Esaias Laurentius Palm.
att bakom den buttra minen bodde kärlek till lärjungarne,
hvilket hos dem födde genkärlek.
Palm var och ansågs vara en sträng lärare. Ve
den, som infann sig i skolan utan att hafva ordentligt
lärt lexan. Han blef så behandlad af »gubben» *), att
han merendels miste lusten att göra det om. Någon
förseelse mot ordning och skick under lektionerna var
icke tänkbar och inträffade aldrig. Ehuru större delen
af hans läraretid inträffade under det prygelsystemet
ännu florerade och oaktadt hati mestadels undervisade
i småklasserna, inträffade det dock nästan aldrig, att
han handgripligen tillrättavisade någon. Han
beherskade klassen — som på den tiden, då Lunds
katedralskolas lärjungeantal ibland uppgick till öfver 600, var
mycket stor — med blicken, hvilken hos honom hade
en sällspord förmåga att upptäcka den ouppmärksamme.
Om den späda tanken hos någon lärjunge under ett
ögonblick ville förirra sig ur den latinska strömfåran
till områden, som för tillfället voro mera behagliga och
mindre tröttande, vips slog frågan ned på honom som
en bomb. Om P. egde förmåga att läsa andra
människors tankar eller han hade hemliga för andra dödliga
förborgade kännetecken på ouppmärksamhet, derom voro
meningarne delade, men det ansågs vara omöjligt att
ens för en sekund för honom vara ouppmärksam.
Hans undervisning utmärkte sig för stor logisk
klarhet och reda. Samma egenskaper fordrade han ock
hos lärjung’arne. Det dunkelt sagda ansåg han vara
det dunkelt tänkta. Det gick icke att svänga sig eller
bemantla sin okunnighet med mer eller mindre fyndiga
svar, som voro ärnade att kringgå själfva saken. Så
snart han misstänkte, att brist på sakkunskap bodde
bakom de skenfagra orden, svängde han, i likhet med
pedagogen Sokrates en gång i verlden, obarmhertigt
satirens och ironiens vapen, tills han drifvit frasmakaren
.att medgifva sin okunnighet. Var det åter någon, om
hvilken P. visste, att han var samvetsgrann i sitt arbete
men hade svårt att uttrycka sig, använde han med stor
tålmodighet den sokratiska majeutiken för att medels
frågor och svar ur medvetandets djup framlocka kunska-
*) Detta var ett slags smeknamn, som han erhöll vid ganska
unga år.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
