Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
163 Den romerske triiimvirn Marcus Antonius.
och fulländade kavaljer. Gent emot högt uppsatte,
senatorer, konsuler, lydkonungar och andra var han vid
audienser högdragen och stötande stolt, mot sina soldater utom
tjänsten vänlig och nedlåtande. I krig var han icke blott
den tappraste soldaten, utan äfven den snillrikaste fältherre,
Rom då ägde. Flera gånger, medan han ännu var
underordnad officer, erhöll han det s. k. hjältepriset, som
utdelades åt den erkändt tappraste i armén. Ofta i kritiska
ogonblick, då hans soldater på viktiga punkter veko, ilade
han själf fram, hejdade de flyende och kastade sig sedan i
spetsen för dem in i det hetaste stridshvimlet. Mot slagna
fiender var han, så vidt de politiska förhållandena tilläto
det, ädelmodig. Då t. ex. konung Archelaus af Egypten i
tstrid mot honom stupat, lät han uppsöka liket och begrafva
det under alla kungliga hedersbetygelser, en handling,
hvarigenom han förvärfvade sig ofantlig popularitet i Alexandria.
Frikostig och slösande var han i öfvermätt. Hvar han
drog fram, strödde han penningar omkring sig, utan att
bekymra sig om, hvarifrån de skulle tagas. Redan som
yngling hade han en nätt »studieskuld» på 915,000 kronor.
Hätt blygsamma i jämförelse därmed förefalla onekligen våra
studenters skulder, hvilka dock ofta förbittra hela deras
kommande lif. Ütom det att Antonius af naturen var allt
annat än böjd för sparsamhet, gjorde den tidens
förhållanden slöseri och skuldsättningar till en nödvändighet för dem,
som ville komma fram på ämbetsmannabanan. De högre
statsämbetena besattes, som bekant, af folkförsamlingen.
Men det väljande folket måste köpas. En talang utan
namn och rikedom borde under vanliga förhållanden aldrig
göra sig besvär att uppträda som kandidat. Den som skulle
tänka på att bli väld, måste vara förnäm och disponera
öfver stora penningmedel. Visserligen skedde röstköpen
icke på ett så skandalöst sätt som i våra dagars Amerika
genom direkta utbetalningar till väljarne. I Rom vanns
folkets bevågenhet genom offentlig frikostighet, genom
spannmål sutdelningar gratis åt den fattigare befolkningen, genom
fester och spel. Hvilka kolossala summor detta slukade,
visas däraf, att Cæsar ensamt under sitt edilsår, då han
hade att bekosta och anordna de offentliga spelen, utgaf för
att roa hufvudstadspubliken 75 millioner kr. Dessa medel
togos sedan igen i rikt mått, då ämbetsmännen efter sitt
konsulsår blefvo ståthållare öfver provinserna. Det var
dessa, som i sista hand fingo betala Roms nöjen åt den, som
för tillfället hade deras väl och ve i sina händer.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
