Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
402
ANMÄLNINGAR OCH RECENSIONER,
hafva ett svenskt och släktet ett latinskt namn? Detta
inser C. Lmn mycket väl, men vill ändå ej veta af svenska
genus-nanm! Hvarför? Jo, emedan Nathorst såsom
art-namn förbrukat de flesta gamla svenska namn, hvilka
kunna användas och verkligen användts (t. ex. af Hartman)
som släktnamn, och emedan ett erkännande af det berättigade i
fordran på svenska släktnamn är för C. Lmn detsamma som
ett återtåg från den kampanj, han så storordigt börjat mot
oss. Skulle C. Lmn nämligen skaffa svenska släktnanm, t. ex. för
växterna i de utkomna häftena af Svensk Botanik, så skulle han
blifva utan artnamn och nödgas komma till oss att låna!
Har då icke, torde någon fråga, vårt gamla språk skilda
släkt- och artnamn för de allmännare växterna? Nej,
ingalunda! Släkte och art äro moderna begrepp, som i den gamla
tiden ej kunde få namn. Säkert torde man dock kunna
antaga, dels att de flesta gamla allmogenamnen, då släktet
har flera, hvarandra liknande, arter, snarare äro släkt- än
artnamn, dels att många hvarken äro det ena eller andra,
utan uttryck för yttre, helt tillfälliga likheter hos till species
och genus skilda individer. Dessa allmogenamn, oftast
använda inom ett härad eller en provins, nästan aldrig inom
hela Jandet, hafva sedan af författarne före Linné, af Linné
själf och af förf. närmast efter Linné helt artificiellt applicerats
till någon bestämd art. Därigenom har ju namnets
ursprunglighet som folknamn gått förlorad, och man har i stället
fått namn, till hvilka Franckenius (år 1638), Tillandz (1683),
Bromelius (1694), Linné, Liljeblad, Nyman, Fries äro
aukto-rer — men ändock skola de, huru intetsägande och
vilseledande de än må vara, enligt Nathorst bevaras i
Sveriges flora såsom heliga reliker från det svenska folkets
hjälte-tid. Vår åsikt är: läraren i botanik måste, om så
behöfves, låta dem falla, språkforskaren och kulturhistorikern må
konservera dem.
3:o) C. Lmn är rädd för att få pseudo-svenska ord och
barbarismer in i vårt modersmål. Ja, hvem kan hindra det?
Det är ju en naturlag, att så måste ske! Hvad det ena
decenniet tycker vara pseudo-svenskt, det verificerar det
nästa som äkta. Vi äro därför icke rädda för namn
sådana som Välla för Vallört, Blöda för Mansblod, Kvickhvete
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
