Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN FPvANSKA SMAKRIKTNINGEN. 13
den klassiska perioden, den molièreska komedien, så tyckes
det, som om den bort lättare bevara sin ställning, särskildt
sedekomedien, såsom i mycket harmonierande med vissa sidor
i 1700-talets anda, icke minst genom sitt mera realistiska
kynne. Också saknar icke Moliére framstående efterföljare,
om också icke utan nya uppslag, under rokokon och ännu
vid århundradets midt, men därmed tyckes denna genre
lia förlorat sin egentliga lifskraft. Redan före sistnämnda
tidpunkt hade, såsom ofvan påpekats, en helt annan genre
framträdt med seklets främste dramaturg, Mari vaux, och med
de första ansatserna till »dram».
Om man sålunda följer framåt tiden den efterklassiska
riktning, som i hufvudsak iakttager de gamla formerna, visa sig
dessa stadda i en förvandlings- och upplösningsprocess, som
antyder att deras tid var ute. De klassiska kompositionslagarna,
om de ock fortfarande hade sina rätt lojala efterföljare, voro
i själfva verket onaturliga band för en tid, som hade mindre
sinne för konstnärlig komposition, än för delikat och
minutiöst detaljarbete, såsom rokokon, eller för världsförbättrande
idéer, såsom upplysningen.
Vänder man sig från Frankrike till de länder, som
därifrån hämtat sin smak, finner man där under 1700-talet
motsvarande företeelser. A ena sidan ett fasthållande af
mångt och mycket, som är kännetecknande för den franska
klassiciteten, men å andra sidan ock åtskilligt, som faller
utom dess ram. I England exemplifieras det sistnämnda
af Lillo och E. Moores med deras prosadramer, som stodo
i medveten opposition mot den franska klassiciteten. Lillos
i detta hänseende märkliga kriminaldrama George Barnwell,
ett slags tragédie bourgeoise, spelades redan 1731. I
Tyskland utkommer 1732 Bodmers öfversättning af Miltons
Paradise lost, som gaf signal till hans och Ereitingers strid med
den franska smakens målsman, Gottsched (omkring 1740),
och Lessings Sarah Sampson 1755, med hvilken dramen
var hemmastadd i Tyskland. Från Klopstocks uppträdande
vid århundradets midt (1748) dateras ju för öfrigt den
tyska litteraturens frigörelse, förberedd under närmast
föregående decennier.
I vårt fosterland möta oss samma företeelser redan
hos och samtidigt med Dalin, som kan anses representera
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
