Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANMÄLNINGAR OCH RECENSIONER.
35f>
den slutledningen, att svavelsyran kan uppdelas i väte och en
annan del, som vi tillsvidare vilja kalla syrans »radikal».
Omedelbart härefter talar författaren om saltsyrans »radikal». Och
vidare säger förf. »att varje syra är en förening av väte och en
»radikal» och att dess väte kan utbytas mot metaller.» På de flesta
ställen, där förf. i detta kapitel använder ordet radikal, är detta
satt inom citationstecken. "
När förf. ur experimentet att lösa järn i svavelsyra (exp. 20)
drar den slutsatsen, att svavelsyran måste bestå av väte och en
annan del, så borde han samtidigt framhålla, att de erhållna gröna
kristallerna måste innehålla järn och samma »andra del», och
vidare borde han härefter nämna, att dylika delar, som kunna
ingå i ämnen, kallas radikaler, samt att den radikal, som ingår i
svavelsyra och i de gröna kristallerna kallas sulfatradikalen. Den
gröna kroppen, som vid reaktionen erhålles, kallas ferrosulfat
(det i ämnet ingående järnet, som ju analogt också måste
vara en radikal, kallas ferroradikalen). Vid lösandet af en annan
metall, t. ex. zink, i svavelsyra (exp. 63) får man likaledes väte
samt ett färglöst kristalliserbart ämne, som naturligtvis måste
innehålla sagda sulfatradikal. Detta sistnämnda ämne kallas
zinksulfat. Namnen ferrosulfat och zinksulfat visa sålunda, att dessa
kroppar utom järn och zink innehålla sulfatradikalen. Här kunde
förf. också nämna, att konsekvensen fordrar svavelsyrans rationella
namn vara vätesulfat. Efter denna framställning må förf.
övergå till metallernas förhållande gentemot saltsyra och påpeka det
analoga härvid i kloridradikal, ferroklorid och zinkklorid. Nu
bör man omnämna, att dylika kroppar som ferrosulfat, zinkklorid
o. s. v. kallas salter, och att de kunna erhållas af en syra och metall,
i det att härvid syrans väte bortgår och metallen förenar sig med
den återstående radikalen. En mängd sådana radikaler finnas,
som kunna vara förenade med väte eller med metaller.
Väteföreningarna kallas syror (på grund af den sura smaken),
metallföreningarna åter salter. Väteföreningarna, syrorna, karaktäriseras
därav, att de vid närvaro av metaller lätt avge vätet.
Nu kan förf. uppställa tabellen å slutet av sidan 68, samt
skriva den på följande sätt:
svavelsyra är vätesulfat
saltsyra är väteklorid o. s. v.
Härmed vill jag sålunda ha sagt, att ett sådant ord som
syreradikal eller en syras radikal bör arbetas bort ur språkbruket,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
