Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 5 - F. G. Ljungkvist. Om några nödvändiga förändringar i vår logikundervisnings lärostoff (forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LOGI KUNDER VISNINGENS LÄROSTOFF
249
man utan vidare disponerad för att tro, att A alltid åtföljes
av B; och har man hos ett exemplar av begreppet A funnit
bestämningen B, så vill man förutsätta den även hos nästa
exemplar. Det är här associationen, som visar sin makt, dessa
slutanden äro associativa och icke logiska, de äro rätt och
slätt fall av den psykologiska företeelse, som är känd under
namnet expectatio casuum similium, och göras även av djur.
Huru vitt skilda därifrån äro icke vetenskapsmannens
sannolikhetsslut, som ske med logisk eftertanke och beräknande av
de olika möjligheterna! Icke som om sagda naiva slutanden
skulle vara utan betydelse i vetenskapen, men de hava
betydelse blott såsom uppslag för forskningen, och forskningen
själv avslutas genom kritiska induktions- och analogislut.
Nu är det otvivelaktigt, att våra två läroböcker liksom
många föregångare i avseende på de två bevisen förväxlat
den kritiska eller logiska sannolikheten med den associativa;
det synes tydligen på formlerna. I avseende på
induktions-beviset finna vi hos ingen av dem en aning om att de
befinna sig på orätt väg; en smula annorlunda är det med
analogibeviset. Den regel de uppställa för det kan uttryckas
så: »Om två saker stämma överens i vissa avseenden, så är
det sannolikt, att de stämma överens i andra», och det är
ej svårt att inse, att om den tillämpas utan inskränkning,
leder den till de största befängdheter. Därför låta båda
böckerna regeln efterföljas av restriktioner. Den svagaste
gör BS, då den säger, att beviset sluter från
överensstämmelse i vissa hänseenden till överenstämmelse i »andra
väsentliga hänseenden». Bättre gör SK, då den ordentligt
säger ifrån, att om tvä föremål hava bestämningsgruppen A
gemensam och man hos det ena påträffar bestämningen B,
så kan man med sannolikhet sluta till B:s förekomst hos
det andra, endast för den händelse A och B stå i
sammanhang. Fullföljes detta, så erhålles den teori för beviset, som
givits ovan, man kommer då till, att A måste vara verkan
och B orsak. Det fallet, att A är grund och B följd, måste
nämligen uteslutas, enär det ger regelrätt visshetsslut efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
