Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 7 - Anmälningar och recensioner - Nils Höjer. Nya handböcker i allmän historia (forts.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3i6 anmälningar och recensioner 3 i 7
3 i 7
ning, och då det uppgives, att hans vältalighet aldrig tjänade en
dålig sak, måste detta bero på en mycket ofullständig kännedom
0111 den store statsmannens historia. Sid. 489—492, som
innehålla en redogörelse för Pitts tidigare politiska bana, äro ock
så trassliga och suddigt skrivna, att ingen, som ej känner den
äldre Pitt från annat håll, skall kunna därav få något förstånd
på vare sig hans politik eller person. Under sin fostran räknas
ock denna till »unga adelsmän», men blir längre fram i
avhandlingen »minister av ofrälse börd» (sid. 486 och 506).
Hambros tre uppsatser synas i det hela bättre, men även
där förekomma underliga uppgifter. Så räknas kompassen till
1400-talets uppfinningar (sid. 4). Han översätter den tyska
förbundsförfattningens tvetydiga ord: »In allen Bundesstaaten wird
eine landesständische Verfassung Statt finden» med det klara
beskedet, att »det i alla förbundsstater skall finnas en författning
med riksständer», vilket ju är och var en omtvistad mening (731).
På en tvetydig översättning måste det däremot bero, att förf.
låter Bismarck vid lantdagens upplösning förklara, »att han ville
sköta statshushållningen utan den författningsenligt förutsatta
grundlagen». Meningen måste vara: utan den av författningen
förutsatta grunden, som var samstämmigt beslut av lantdagens
bägge avdelningar och konungen. Konungen och Bismarck
an-sågo nämligen, att då avdelningarna stannade vid olika beslut,
fanns ingen lösning i författningen, utan konungen, som hade
ansvaret för statens bestånd, måste provisoriskt ordna
statsregleringen (736). Så beror det ock på missförstånd, då
förbundsrådets medlemsantal i 1871 års författning uppgives till 58, »av
vilka Preussen utnämner 17». Visserligen kan var stat hava lika
många fullmäktige, som han har röster, men antingen Preussen
har ett ombud eller 17, så röstar det under ett med sina 17
röster (sid. 755).
Johnsens revolutionshistoria visar liksom Svenséns
framställning av samma händelser åtskilliga inflytelser av den intensiva
stortvätt, som i senare tid kommit skräckmännen till del, och
har således följt väl med sin tid. Att jakobinerna räddat
Frankrike från främlingsherravälde och inre upplösning, är ju en
gammal historia; icke heller alldeles nytt, att Danton »gjorde, vad
som stod i hans makt, för att hindra och begränsa
människo-slaktandet» och sedan tog på sig ansvaret och offrade sin ära
av ren och oegennyttig fosterlandskärlek. Mera överraskande
torde för de flesta den upplysningen vara, att Marat icke blott
var »medicine doktor» utan ock utgivit »medicinska och fysiska
verk av ej ringa värde», och att Robespierres »starka sidor voro
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
