Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 9 - Anmälningar och recensioner - Eugène Schwartz. E. Sahlin, Jean Jacques Rousseau. Ett 200-årsminne - Henning Wijkmark. E. Liedgren, Johan Olof Wallin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
402 anmälningar och recensioner
401
dess yttre förlopp och dess inre väsen, sådant denne själv i sina
»Bekännelser» och andra skrifter framställt det.
Förf. har, säger han, velat så mycket som möjligt låta
Rousseau själv tala, då det ju är Rousseaus uppfattning av
händelser, hans känsla, hans själs historia, som mest intresserar. På
några punkter har förf., bl. a. i avseende på tidsuppgifter, avvikit
från Rousseau’s framställning och därvid följt Gaspard Valette:
Jean Jacques Rousseau Genevois, 2. éd.. 1911. Han har
utelämnat framställningar, som synts alltför råa. Förf. har måhända
i dessa fall gått alltför långt. Råheten är även den karakteristisk,
och förf. borde icke ha med alltför lätt hand passerat den förbi.
På något sätt borde den på sina ställen ha framhållits.
Förf:s framställning är i det hela lätt och behaglig — den
verkar kanske på en och annan punkt något av sammandrag —
och lämnar på ett jämförelsevis litet utrymme en god
levnadsteckning av Rousseau. Vi rekommendera den åt tidskriftens
läsare.
Stvz.
Emil Liedgren, Johan Olof Wallin. Norstedt & Söners
förlag 1912.
1800-talets svenska kyrkohistoria är på det hela taget
ganska litet utforskad, och dess behandling i skolorna torde väl i
regel vara mycket summarisk. Det var därför ett gott grepp av
Pedagogiska Sällskapet att genom en skriftserie i ämnet
tillhandahålla kristendomsläraren behövlig preparationslitteratur. Men
vederhäftig bör den vara, ty av mer eller mindre ytligt kram ha
vi redan över nog.
Starten var god. Adjunkten Liedgrens Wallinstudie vilar på
solid grund, som ju var att vänta, då förf. i åratal levat mitt
uppe i hithörande litteratur. Uppgiften att ge en trogen bild av
J. O. Wallin hör ej till de lättaste och försvåras avsevärt därav,
att man i skaldens utveckling saknar skarpt avgränsade linjer.
I stort sett sanktioneras här den traditionella uppfattningen.
Wallin var just sådan man vanligen tänkt sig honom: disharmonisk,
impulsiv men på samma gång betonat reflektiv, en
arbetsmänniska i allt. Författarens teckning är starkt koncentrerad; de yttre
konturerna skymtar man blott, karakteristiken är huvudsak. För
övrigt framträder uppsatsen av naturliga skäl utan vetenskaplig
apparat, vilket icke hindrar, att den från början till slut är
verkligt »quellenmässig».
Av skildringens 5 kapitel synas mig tvenne vara mindre
vägande: »Wallin såsom predikant» och »Wallins betydelse».
Pedagogisk Tidskrift 1913. Haft. 9. 26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
