Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Anmälningar och recensioner - Bernhard Risberg. Fr. Sandwall och E. Liedgren, Grundlinjer till den svenska versläran
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
2 O ANMÄLNINGAR OCH RECENSIONER
(stafvelsernas) accent», är därför ingalunda riktigt uttryckt.
Kvantiteten får i versen modifiera sig efter meterns fordringar, och då
kvantiteten i vårt språk är i det hela fullt proportionell mot
accenten (stafvelsetrycket) och tvärtom (jfr Noreen Vårt språk band II s.
i 21: »i allmänhet äro intensitet och kvantitet direkt proportionella
mot hvarandra» och förf. själva s. 7), kan man nästan lika bra säga,
att i modern vers accenten får rätta sig efter meterns fordringar
på passande kvantitet. Det torde därför icke vara skäl att göra
mycken affär af skillnaden mellan accentuerande och
kvantite-rande vers; förf. erkänna också å s. 7, att ^sakligt se dt, man ock
kan säga, att versrytmen uppstår genom långa och korta
stafvel-sers omväxling» (naturligtvis en sådan växling, som medför rytm).
I häftet saknas en § om de olika taktarterna, fastän
tillfälligtvis något namnes härom i annat sammanhang. Då förf.
fästa så stor vikt vid skillnaden mellan stigande och fallande och
>fri» rytm, borde ännu mer skillnaden mellan två- och
trestafvelse-taktig samt blandad vers ha framhållits som konstituerande.
Enligt min mening borde därjämte fyrstafvelseaktig vers ha afskilts
såsom en särskild taktart. Nu ha hithörande stycken — sådana
som Frödings »Bergslagstroll» — huller om buller sammanförts
med blandade verser af trestafvelsetaktig karaktär under den
gemensamma benämningen »modern blandad vers». Detta
verkar alldeles förvirrande och måste nödvändigtvis ändras.
Den rena trestafvelsetaktiga (anapestiska och daktyliska)
versen har blifvit mycket styfmoderligt behandlad, förmodligen på
grund af den ogrundade föreställningen, att denna endast skalle
»undantagsvis» (s. 16) förekomma. Det visar sig också, att förf.
räkna sådana för öfrigt rent »anapestiska» verser, som i första
versfoten ha blott en arsisstafvelse (såsom Hammarskölds »Och
riddaren red genom grönskande lund») till blandad takt. Detta
är icke riktigt; här bör gälla om första versfoten, hvad som gäller
om den sista, att den ej behöfver ha båda taktdelarna
fullständigt uttryckta. Genom att sammanföra de anapestiska och
daktyliska versarterna under en rubrik (rena trestafvelsetakiga) liksom de
»jambiska» och »trokaiska» under termen tvåstafvelsetaktiga skulle
man för öfrigt kunna göra dessa saker mycket klarare för en
nybörjare.
Häftets senare afdelning innehåller en utan tvifvel särdeles
instruktiv sammanställning af de »viktigaste vers- och
strofformerna» med exempel och hänvisningar. Som en allmän regel
borde härvid gälla, att endast, sådana stycken, som verkligen äro
kända af eller åtminstone lätt tillgängliga för elever på
gymnasialstadiet, få åberopas såsom exempel, då de ej samtidigt ci-
Pedagogisk Tidskrift 1917. Haft. 1. 2
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
