Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 12 - Anmälningar och recensioner - A. Hallström. Axel Dahlman. Cicero. Talaren, författaren, politikern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ANMÄLNINGAR OCH RECENSIONER 1 7 5
Scævola och sedermera efter dennes död av hans broder
översteprästen, som bar samma namn. Detta är naturligtvis oriktigt.
Romarna voro icke så opraktiska, att de gåvo två bröder samma
namn. Pontifex var brorson till augurn. När vi kommit till
talen mot Verres, säges det om dessa tal: »De vittna om
författarens entusiasm, då det gällde att gå till strids för en rättvis
sak». Cicero var en man utan anor, som ville bana sig väg till
statens högsta äreställen. Att han vid denna sin strävan skulle
stöta på motstånd från nobiliteten, var uppenbart. Han måste
därför söka sitt stöd hos folket och göra sig känd som en folkets
man. Detta mål vanns lättast genom någon uppseendeväckande
process mot någon medlem av nobiliteten, som missbrukat sin
ställning. Detta var utan tvivel huvudmotivet till Ciceros
uppträdande mot Verres. Men naturligtvis tänker jag icke så illa
om Cicero, att jag icke gärna tror, att han vid processens
utförande kände sig värmd av medvetandet, att han stred för en
rättvis sak. Men att denna känsla icke hos honom varit
särdeles stark, kunna vi inse därav, att Cicero sedermera flera
gånger uppträtt till försvar för en Verres’ likar, en Flaccus, en
Gabinius, en Caius Antonius, och detta ehuru han, såsom vi
finna av hans brev, var fullkomligt övertygad om deras
brottslighet. Såsom förmildrande omständighet kan man ju anföra
bland annat kårandan i senaten. Det ansågs icke vackert av
en senator att anklaga en medbroder, men däremot var det
berömvärt att uppträda till hans försvar. En dylik ursäkt må gälla,
vad den kan; men om man å ena sidan berömmer Cicero för
hans uppträdande mot Verres och prisar hans entusiasm, då det
gällde att gå till strids för en rättvis sak, men däremot alldeles
förtiger, att han flera gånger försvarat samma orättfärdiga sak,
som han i Verresprocessen bekämpade, då har man icke givit
oss en sann bild av Cicero.
Om Ciceros tal för det Maniliska lagförslaget säger
författaren: »Cicero måste därmed synas otvetydigt hava angivit,
att han blivit sin samhörighet med det demokratiska partiet,
vilket han förut ansetts tillhöra, otrogen». Om denna sak hade
Cicero själv en alldeles motsatt uppfattning, såsom vi se av hans
broder Q vintus’ ord i skriften De petition e consulatus, 5 : si quid
lo cuti populär it er videamur, id nos eo consilio fe cis se, ut no b is Cn.
Pompeium adiungeremus. Pompeius hade börjat sin bana såsom
kämpe för optimaternas sak. De stora framgångar och
utmärkelser, han såsom helt ung vunnit, gjorde, att han ville intaga
en särskild undantagsställning i staten, vilket senaten icke gärna
ville medgiva. Pompeius närmade sig därför folkpartiet. Mellan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
