Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Häfte 1 - Gösta Langenfelt: Språkens klangskönhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
20
GÖSTA LANGENFELT
med komplimanger: »Men vad var det egentligen fröken läste?
-— Åh, ingenting särskilt, jag räknade från ett till hundra på
polska.» Ja, men hur? Här spelade röstens modulationer och
talets pauser, mimiken och åtbörderna huvudrollen, medan det
naturliga uttalet av räkneorden helt förbisågs. Talets — och
ordets — innehåll är å andra sidan mycket associativt och
framkallar lustkänslor på hemspråket, däremot inte hos okunniga
utlänningar. När Julia i Shakespeares tragedi om de båda älskande
utbrister (II, 2):
Vad gör väl namnet? Det som ros vi kalla,
med annat namn dock lika ljuvligt doftar.
kunde det tyckas, att hon uttalade en sanning. Det gör hon också,
men objektiviteten krossas helt av traditionen. Den australiska
diktargeneration, som går under namnet the Bulletin School,
har vid sekelskiftet snuddat vid Julias ord och säger: »Rosen är
en vacker blomma, men den vackraste endast därför att den
under århundraden ansats och förädlats för att föra den fram till
fulländning, därför att tusenden av älskande insögo dess doft,
därför att tusenden av skalder besjöngo dess härliga skapnad.
Men ansa och förädla de likaledes talrika enkla blommorna i den
australiska bushen och vi skulle få rivaler till rosen ...» Så är
det med orden och språkljuden: traditionen har skänkt dem
upp-höjelse. Samuel Columbus uttalade redan 1678 i Ordeskötseln
(Noreens uppl., s. 67) den slutgiltiga satsen om språkens skönhet:
»Hwart ok ett språk är wackert, när det blifwer talat af en
wac-ker mann. Ok är fåfängt, at ett språk will inbilla sig wara mehr
än ett annat. Däd är folket, som gör språket wackert eller stygt.
Om iag nämner et huus domus, maison, casa, hauss, käre, är icke
ded ena så gott som ded andra?»
I det föregående har jag alldeles frånsett den speciella
förgud-ningen av latinet under medeltiden, vilken hade som korollarium
att de inhemska språken föraktades, ett förhållande som så sent
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
