Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 46. När vintern gick.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Som Pekka vill,» svarade denne, och redan följande
dag befann sig Pekka ensam i sin lilla koja i den ändlösa
vildmarken, omgifven af skog och snö. Ensam? Å nej,
icke ensam, ty Rakki var hos honom, och med hunden till
sällskap är jägaren icke ensam. I honom har han den
hängifne, trofaste och modige vännen, och i honom har han
ock ett sällskap som är honom kärt.
Pekka hade i ensamheten lifsens bok, sina minnen och
fader Mikko, och med honom språkade han ofta och fann
i sin ostörda enslighet tiden icke lång i den svenska skogen.
Han var tacksam för friden i det varma pörtet, ty denna
vinter hade kölden varit mer än vanligt sträng hela tiden.
Men nu sedan Ram och hans son lämnat honom blef den
riktigt bister, och ehuru Pekka redan till åren var gammal,
kunde han icke minnas en så skarp och ihållande köld.
Den larmande forsen var förstummad, och isen låg allt
intill stupet, hvarifrån en tjock rök bolmade upp, och då
solens strålar bröto sig mot det skummande vattnet kunde
han se små isnålar dansa i luften, under det iskristallerna
glittrade som diamanter på drifvorna och trädens grenar.
Och ändå fanns lif bland all denna köld, lif bland dessa
massor af is och snö, ty där nere i forsen kvittrade muntert
den lilla svarta prästfågeln[1] med sitt hvita bröst och dök
ned, och då solen sjönk och månen med sitt bleka sken
upplyste den glittrande snön, kunde han se lekande
ljusskimrande uttrar, som ljudligt kallade hvarandra, tumla om
i de ännu icke bundna vågorna. Pekka var ej ensam, men
ingen störde hans lugna ro.
Så gick tiden. Solen blef allt varmare, snön lossnade
från grenarna, skogen blef mörk, och forsen mullrade allt
högre. Talgmesen pickade på pörtets väggar, och snösparfven
hoppade på älfvens is. Strömfåran blef bredare och längre
för hvar dag, orrarna bullrade i trädens toppar, och tranorna
skreko redan ute på mossarna.
Pekka stod en dag och fröjdade sig åt vinterns slut
och vårens annalkande då han väcktes af Rakkis dofva
morrande. Då han såg utåt det ännu isbelagda lugnvattnet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
