Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Å, Jonas, han sto’ där så kroki’ å ful —
av allt skriket han ock blivit döv.
Utå’ skället han fattade inte en smul,
fast han skalv såsom asparnas löv.
När käringens språklåda äntligt blev tom,
begagnade Jonas sin chans.
Han sto’ där så liten å stilla å from,
men han klarade skivan mä glans.
”Har du sagt nåt, Sara”? han frågande sa’
te sin ilskna å arga gemål.
”Mina ören di hörer så dålit i da’ —
på trömmhinnera har dä gått hål”!
Då veknade Sara å muttlade så:
”Du Jonas, du ä’ ett mähä!
Du har svårt för å fatta å svårt å förstå —
då ä inte mera mä dä!
Men lägg bena på ryggen å spring för ditt liv
å hämta vår gårdboe hit!
Å be’ honom att han tar mä sej en kniv”,
ät Sara mä allvar å nit.
Å Jonas sto’ å i dem vildaste sken,
så att träskorna gick som ett hjul.
Han glömde spatten, som satt i hans ben
å försvann bakom uthusens skjul.
”Nu får Sara trätta så möcke ho’ vell”,
sa Jonas, ”ja’ räddar min frid!
Ja’ tror nock att koskankera legger stell
å Sara får bida sin tid”!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
