Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
110
möda han förmådde hålla tårarna tillbaka. Hon såg det
och sade sakta:
— Säg ingenting om vad som hänt. Jag har hört på
omvägar hur det gått för dej, men du är ung och frisk
och kan börja på nytt. Kom med in, så får jag tala med
dej. Jag är alldeles ensam i köket.
De sutto länge och talade med varandra på kökssoffan
och hur det nu var, så lyckades Pär bemästra sig så att
han med tämligen lugn röst kunde berätta om olyckan på
norrlandssjön och hur hans hopp därmed grusades. I
denna stund var det honom inte möjligt att dölja sina
känslor för Ann-Mari och till slut sade han rent ut:
— Jag älskar dej, jag har älskat dej se’n jag var barn
och denna kärlek var nog min starkaste pådrivare för att
vilja framåt. Du vet att jag drömt om att kunna köpa
Högbo, men mor hade rätt, då hon sa’ att jag inte skulle
tänka för högt. Så’nt straffar sej alltid, sa hon. Jag har
fått erfara idet nu, men jag ville gett dej ett hem — ett
ståtligt hem. Jag ville tiga med min kärlek tills jag hade
nå’t att bjuda dej, men så slog ödet mej. I dag är jag en
tiggare och har ingen rätt att säja att jag älskar dej —
men jag kan inte låta bli... |
— Jag är glad att höra dej säja det, svarade hon lågt.
Jag har väntat på det, men jag trodde nästan att du inget
kände för mej, när du teg. Och det sörjde jag över, för jag
tycker. om dej. Det där att du ville bjuda mej något
storslaget var förstås ett misstag, för jag skulle gärna vilja
vara tillsammans med dej, även i den enklaste torpstuga.
Men jag tror nog att du skall lyckas ändå. Bara du får
kraft och mod. Pengar får du nog på något sätt, fast gamle
Klipping inte är att räkna med nu. Hans huvud är inte
klart och sönerna är stränga mot honom.
— Jag vet inte vart jag skall vända mej, sade Pär.
Ann-Mari funderade en stund.
— Själv har jag bara tolv riksdaler, sade hon, och det
räcker förstås ingenstans. |
— Nej, det gör det inte, svarade han och log ett svagt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
