Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
217
nere i Segelrum åt Gamlebyhållet och ända upp i byarna
Skaftekulla och Elmarsrum i Hallingeberg hade han varit.
Redan innan tjälen riktigt hunnit gå ur marken började
han och höll på med det till långt fram på eftersommaren.
Förutom huggning i skogen om vintern var dessa
gärdsgårdar hans egentliga arbete. Det var också därför han
allmänt kallades Gärdsgårds-Jon.
Nu var han alltså kommen till Sörgården. Det hade
med åren blivit till en tradition att börja här, ty
sörgårdsbonden var alltid så tidig av sig. Det skulle snöa i skäppan
när han sådde, och förut skulle gärdsgårdarna vara klara.
Jon var även mån om att få börja i tid, skogshuggning låg
inte för honom, och det var alltid med en känsla av
befrielse som han kastade den stora klyvyxan in i vedboden
för att övergå till sin ambulerande verksamhet hos
bönderna. I huggarlön hade Jon sjuttiofem öre för varje famn
ved, ett stadigt dagsverke, men hos bönderna blev det
åttio öre om dagen och därtill maten, vilket ansågs som
god förtjänst på den tiden. Dessutom blev det ju även en
och annan smakbit, som bondmororna ibland skickade med
hem till Gustafva...
Jon och bondens folk äter. Jon har knäppt upp
kavajen, den sitter litet trångt kring hans runda och korta
person. Han äter under tystnad. Man uppmanar honom
att stoppa i sig och inte spara på smulorna och han
svarar mumlande:
— Tack, ja äter nog...
Han har eljest inte svårt för att tala. Det är sammäå
fart i tungan som i benen. Och han talar skallande högt,
ty gumman hans hemma i stugan är döv sedan många år.
Han har så småningom lagt bort att tala som vanligt folk.
Antingen ropar han så det dånar, eller också sänker han
rösten till en viskning. Ty gumman kan även se på
munnen vad han säger. Men nu tiger han. Det är första gången
i år som han äter bondens feta mat. Han äter tyst och
med andakt, ty han har helg i sinnet.
Det är ännu inte full dager, när Gärdsgårds-Jon i säll-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
