Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302 Karl XI:s förmyndare.
de närmaste behofven. Regeringen fann sig därför
tvungen att den 18 augusti 1660 anbefalla kammarkollegium
att med stöd af ett prejudikat från 1657 bortförpanta
kronogods. Att fortsätta med reduktionen tycktes icke
lämpligt. Riksrådet skulle därigenom hafva vållat sina
egna medlemmar och den öfriga adeln, hvars bistånd vid
stundande riksdag behöfdes, ekonomiska förluster. Andra
tider, andra åsikter! Drotsen, som vid ständermötet 1655
af undseende för konungen förordat beslutet om
reduktionen, var nu af en motsatt tanke.
Den 10 augusti förde den tryckande penningbristen
åter å bane frågan om förpaktning af gods. Sedan
rådsherrarne talat hit och dit och funnit, att man i alla fall
knappt hade några gårdar att tillgå, om ej i Dalarne, där
man dock gärna ville undvika att afyttra något för att ej
reta allmogen, gjorde drotsen ett skarpt anfall på
reduktionsverket.
Han yttrade, att om hvar och en hade fått hafva sin
besittning okvald, hade kronans inkomster af tull och accis
mycket mera tilltagit, än hvad nu varit förhållandet. Och
om ej därtill kriget kommit, hade kronan kunnat
sub-sistera utan godsen. Således, när man rätt tänkte på
reduktionen. befunnes- den helt skadlig, särdeles för
framtiden. Han för sin del kunde ej annat än tillstyrka, att
man i nödens stund ytterligare sålde eller förpantade gods.
Gustaf Bonde invände, att afunden stånden emellan
just uppkommit genom sådant af yttrande af kronans
egendom och således äfven måste stegras, om man därmed
fortfore; han påminde ock om faran för en framtida, mera
genomgripande reduktion. Men drotsen fortfor med
stegrad ifver:
Godsens försäljning hade blott, påstod ban, tjänat
till förevändning för afunden mot adeln; verkliga orsaken
kom från påfven, hvilken genom sina jesuiter alltid sökt
att stifta oenighet mellan ständerna, såsom bevisas kunde
genom bref, dem han själf sett. Eljest var det ock klart
nog, om man säg på forna tider, att ständerna obilligt
besvärade sig öfver adeln, som skulle det vara dess fel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
