Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - XVIII. Fragmenter ur Fredrik Gyllenburgs lefnad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
191,
men som tvenne fåglar måste vi flyga ut i verlden och
söka en liten fläck der vi kunde bygga vårt bo. Jag
längtade till den klassiska jorden, men hvar finna medel
att verkställa denna resa? Vi reste först till Berlin ;
svenska dervarande ministern visade sin af olyckan förföljde
landsman särdeles intresse; genom hans rekommendationer
bereddes oss tillfälle att göra ressällskap med en tysk
familj, som ämnade tillbringa tvenne år i Italien; jag skulle
lära döttrarna italienska språket, i hvilket jag var temligen
skicklig, och Elisabeth i allt öfrigt blifva deras lärarinna.
Fritt vivres och fri resa för oss båda voro de betingade
vilkoren. Bland många fördomar, egde man den tiden
den: att det för personer af högre börd var
förödmjukande att med arbete förvärfva sitt bröd. Vi bemöttes
af denna familj som underordnade personer; till min
stora blygd måste jag bekänna, alt jag hade mången het
strid att härutinnan kämpa med mitt högmod, och blef
jag merändels den öfvervunne. Men min englalika maka
ansåg dessa bekymmer så obetydliga, att det icke lönade
mödan att på dem kosta en suck.
— Ack, min vän, — sade hon, — äro icke de
mera ett beklaga än vi, som hafva en så dunkel, oriktig
uppfattning af saker och ting.
I Rom träffade jag en landsman, som bar det namn
jag måst aflägga, men han var af greflig, jag af friherrlig
familj. Denne var en af de älskvärdaste personer jag
någonsin sett i mitt lif. Om något menniskohjerta varit
oåtkomligt för allt som kan rubriceras under namn af lidelse,
var det han. Sinne för skön konst var hans herrskande
böjelse. Sjelf både konstnär och konstdomare, lefde han
så till sägandes i och för de fria konsterna. Skönheten
var för honom det högsta, och urbilden af allt skönt var
— Gud. Med kritisk blick följde och bedömde han
hvarje «%ctistiskt alster; men aldrig någon personlig
bitterhet röjde sig i hans omdömen. Han var så till sägandes
en öfversteprest i konstens tempel, och huru tråuadsfullt
hastade jag icke dit, för att der emottaga undervisning,
... och min längtan tillfredsställdes. Han var min
Ga-maliel, vid hvars fötter jag salt och lyssnade lill den
vishet, som flöt från hans läppar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
