Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Jag kommer så väl ihåg den sista gången
vi voro tillsammans. Det var en
försommar-afton. Vi suLto där helt tysta och försjunkna
i våra tankar. Pianot stod uppslaget, ingen
hade lust att spela det. Men in genom det
öppna fönstret doftade den ljumma nattvinden
med alla den nyvaknade vårens vällukter och
medförde till oss näktergalens längtansfulla sång.
Och öfver det ospelade pianots strängar
dallrade som en sakta aning om alla de där bundna
melodierna oeh fann ett tacksamt eko i vår
obestämda längtan, hvilken ingen förstod spela
upp till handlingskraftig beslutsamhet. Men vi
började tala varmt oeh inspireradt, en hvar
om hvad han hade på hjärtat, och i fantasien
blef allt möjligt och alla hinder kastade öfver
ända, så lätt som om de alls ej existerade.
Men ingendera inlät sig på den andres
förhoppningar. En hvar talade blott om sig, ingen
hörde på eller svarade den andre. Slutligen
blef känslan häraf allt för påtaglig. Hans steg
upp och sade otåligt: ’Utan kvinnan blir det
ändå ingenting värdt, hela detta lifvet.
Vänskapen är den största humbug som finnes. Ty
uppmuntran får man aldrig af vännerna. Om
de någon gång intressera sig ens så mycket
för hvarandra att de hora på och taga notis
om hvarandras förhoppningar, så ge de en
stenar i stället för bröd, att stilla hungern efter
medkänsla med. Men vanligen göra de ej ens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
