Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Några svenska talande vapen på 1200- och 1300-talen, af L. Fr. Läffler
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
systerson af de nämnda bröderna, hvilken upptagit deras
släktnamn och vapen (Nord. Fam. bok, art. Ängel). –
I ett pärmebref utfärdadt i Vadstena år 1386 nämnes
en Haquon Ængil (se SRAP., II: 117), som sålunda
tillhört en helt annan släkt. Jag påpekar detta,
emedan det synes visa, att tillnamnet ej var så
ovanligt, att man för den skull behöfver antaga
samband mellan den svenska adliga ätten Ängel och
grekiska kejsarätten Angelos, såsom fordom skett
(se Svenskt Biografiskt Lexikon, b. 23, art. Ängel,
och N. FB. a. st.), utan att den förra ätten väl kan
vara inhemsk.
Læma: I Svenskt Biografiskt Lexikon, Ny Följd. B. 6,
s. 263, heter det om denna släkt: »förande två balkar
eller snedbjelkar i skölden, hvarigenom denna
ju blef lik en lämm (vanligtvis några bräder med
tvärbräder på baksidan, som hålla dem samman)». Jag
fäster uppmärksamheten på att i fsv. detta ord
har svag form: læma, såsom synes af uttrycket
læmu gildri, »gillerstock», som förekommer i
Dalalagen. Schlyter har emellertid icke förstått,
att detta læmu är genitiv af ett feminint substantiv
læma, ty han gifver följande förklaring: »ordet
förklaras af det ännu i folkspråket brukliga lämma
(isl. lemja), slå, krossa» (se Ordbok till Samlingen
af Sweriges Gamla Lagar, s. 413; jfr Glossarium
till Westmanna-Lagen, s. 297). I Söderwalls ordbok
lämnas ej någon förklaring af ordet; det heter där
endast: »lämu gildri, n. L.» (L. är hänvisning till
Landskapslagarna.) Ett feminivt substantiv <i>läma<i> är
alltså att tillägga till den fornsvenska ordskatten. I
nu lefvande svenska dialekter förekommer, att döma af
Rietz, endast stark maskulin form af ordet: läm(m),
med betydelsen af fallucka, tvärslå, m. m. – Konung
Birgers marsk riddaren Håkon Jonsson Læme har i
sitt sigill, med omskriften S. HAQINI DICTI LEMV,
till pärmebref af 1306 (Sv. Dipl. II: 464), däri
han kallas (i gen.): ... »Domini Haquini lemæ»,
som vapenbild två tvärslåar eller lämmar (kallas hos
Hildebrand, Sv. Sig. 3: 173 ginbalkar). I andra diplom
kallas han Haquinus Læma (Sv. Dipl. III: 231) eller
Haquinus dictus Læma (Sv. Dipl. III: 196). Ett nyare
sigill tillhörigt samme man med tvärslåar åt motsatt
håll mot i det här förut nämnda vapnet (dessa kallas
»snedbjälkar») till diplom af 1321 (Sv. Dipl. III:
493) har omskriften S. HAQVINI LEME (Hildebrand,
Sv. sig. 3: 299). – Som man finner, kunde tillnamnet
böjas antingen på svenskt eller latinskt sätt. –
Riddaren Håkon Jonsson Læmas »ättlingar, af hvilka
många äfven kallade sig Læma, förde däremot ett helt
annat vapen: en fyrdelt sköld med trappskurna rutor
i två fält..., hvilket äfven
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
